4-4-2, är det så enkelt?
MFFs formkurva är den starkaste på flera år, och startskottet för formkurvan sägs vara bytet till 4-4-2. Men är det så enkelt?
MFF har de senaste fem omgångarna visat upp ett vägvinnande spel. Det har gjorts mål, snygga mål till och med, och vi har släppt in väldigt få. Diskussionerna säger: det beror på bytet till 4-4-2. Frågan: Är det så enkelt?
MFF började årets allsvenska med tre raka segrar, noll insläppta mål och hoppet ingöts hos oss supportrar om att detta skulle bli en bra säsong. Vi spelade enligt den spännande formationen 4-2-3-1 och variationerna på vårt anfallsspel sprudlade. Men sen kom verkligheten. Vi fortsatte spela fantastisk fotboll och ägde match efter match, men resultaten såg inte så bra ut längre. En bank har många nollor på kontot, och det hade i synnerhet Swedbanks stadion i Malmö i våras. 0-0 och 0-0 blandades med ytterligare 0-0 men ibland 1-1 och vid något tillfälle 2-2. Vårt bollinnehav resulterade i sanslöst många avslut och rent statistiskt var vi överlägsna våra konkurrenter i Allsvenskan. Men vinsterna uteblev under långa perioder.
Sommaren gick och resultaten tillika tabellen var inte samma fröjd för ögat som spelet vi visade upp. Vad berodde det på? Ja, den frågan ställdes fler gånger än ”Hur känns det” under en Idol-sändning.
Nu har för en gångs skull MFF hittat tillbaka till det vägvinnande spelet. Vi spelar inte längre det exotiska 4-2-3-1, utan numer det klassiska 4-4-2, och genast radas vinsterna upp på rad. Spelare med huvudet i sanden och fötterna i cementblandaren gör helt plötsligt mål, och gör det ofta. Vi vinner inte längre tävlingen om bollinnehav, hörnor och avslut, men å andra sidan matcherna. Beror det på bytet till 4-4-2?
Så enkelt är det inte förstås. Jag vill mena att under den tiden som MFF spelade med 4-2-3-1 och hade stort bollinnehav, lade vi grunden för det vägvinnande spel vi besitter idag. I ca 20 omgångar ägde vi bollen i 55-70% av matcherna och spelarna utvecklade då en teknik och passningsskicklighet som bidrog till dagens spel. Denna passningsskicklighet och teknik var imponerande i svenska mått mätt. Men i Sverige spelas det väldigt fysiskt. Detta gör att i vårt spel krävs ett oerhört snabbt passningsspel för att kunna kringgå fysiskt starka försvar, och riktigt så snabbt har inte vårt passningsspel varit. Vi har attackerat mot handbollsförsvar. Enligt tränaren Sven-Göran Eriksson görs 80 % av alla fotbollsmål på fasta situationer eller snabba omställningar. Man behöver inte ha högt bollinnehav för att någon av dessa matchsituationer ska uppstå till ens fördel.
En fotbollsplan är rektangulär och ställer man inte upp spelarna därefter blir löpvägarna desto svårare att hitta. I 4-2-3-1 bygger mycket av spelet på att täcka upp ytor bakom anfallande spelare, och i sin tur fylla på framåt. Detta kan skapa en ojämnhet som gör vissa löpningar verkningslösa. Om Daniel A vill ta en offensiv löpning när Wilton är släpande, då springer han in i Wiltons zon, som troligtvis redan är markerad. Befinner sig Wilton parallellt med sin anfallspartner, ja då finns det en lucka bakom anfallarna där Daniel kan springa in och skapa oreda i motståndarförsvaret. Men det gäller ju inte bara att springa rätt, man måste få de rätta bollarna också, och det är där den stora skillnaden finns idag. Vi tränade som sagt passningsspel i 20 omgångar och detta gör fler offensiva löpningar effektfulla idag.
Det sägs alltså att 4-4-2 har bidragit till bättre anfallsspel, men hur kommer det sig då att vi även släpper in färre mål? De faktorerna brukar sällan gå hand i hand. Om man ser krasst på uppställningen så har vi i princip flyttat upp en defensiv mittfältare upp i anfallet, vilket innebär mindre understöd för backlinjen. Detta kan ju knappast vara gynnsamt för ett försvarsspel. Men troligtvis har den teknik och det passningsspel vi utvecklat delvis stått till grund för denna smärtfria övergång. Tidigare gick många passningar via det defensiva mittfältet där vanligen RÅP och Daniel Andersson huserade. Dessa spelare hittade senare enkla passningsalternativ mot offensiven. I dagsläget spelas färre bollar in mot Daniel Andersson, numer ensam defensiv mittfältare, och anledningen är troligen det mindre behovet av att kontrollera bollinnehavet.
Säsongen känns, trots formkurvan, som något körd. Man önskar att tabellen kunde glädja oss mer än vad den gör. Men är det något vi kan vara riktigt nöjda med, så är det att vi under säsongen utvecklats väldigt mycket tekniskt, och nu dessutom kan förena det med taktiken. Kan MFF ta med sig denna förening till nästa säsong, ja då kommer det att bli riktigt roligt.
Mot 2010!
