INTERVJU MED SAMUEL WOWOAH - DEL 3
Fortsättning på intervjun.
Som motprestation för att du inte sticker som Bosmanfall?
Motprestation skulle jag inte kalla det heller. Självklart vill jag tjäna på att spela fotboll. Och självklart vill jag att min arbetsgivare ska få pengar om jag blir såld, det är inget snack om det. Men som situationen är i dag och som det står i mitt kontrakt kan jag utnyttja just den här Bosmangrejen och sticka. För mig finns det jävligt mycket pengar att hämta. Just den vägen kanske jag inte vill ta. Men jag vill ändå tjäna lite pengar på situationen. Det handlar inte om så mycket pengar ... I somras var ju Aberdeen intresserade. Som jag uppfattade det tog den förhandlingen slut innan den ens hade börjat. Jag visste ingenting förrän det var klart att Djurgården hade tackat nej. Där vill ju jag vara med och styra. Där hade Djurgården fått pengar, men de frågade inte mig om jag var intresserad av att bli proffs i Aberdeen. Jag känner att det var lite orättvist. Och hur blir det i framtiden? Då vill ju jag kunna vara med och styra.
Du känner att det glappar i kontakten mellan dig och Klocktornet – du får inte reda på allt du vill ...
Det har ju blivit så nu i slutet. Och relationen mellan Lundquist och mig har blivit mer ... ja, jag vet inte vad jag ska säga. Jag litar inte på den gubben så jävla mycket nu för tiden ...
Jag kan förstå att många supportrar tror att jag vill tjäna pengar på det här. Självklart vill jag tjäna så mycket pengar jag kan. På Djurgården låter det som att wow, jag har begärt så jävla mycket. Samma sak med Gallo. Jag vet spelare som har 5000–10 000 mer än vad de vill erbjuda mig. Sen säger de att jag skulle hamna i den absoluta toppen ...
Jag är inte ute efter att tjäna lika mycket som, vad ska vi ta, Stefan Rehn, men jag måste ha så att jag klarar mig. Jag går inte in i en förhandling och tänker på vad den och den tjänar; jag tänker på vad jag vill ha och kan få. Djurgården säger att man har en lönepolicy, men jag vet inte hur strikt man följer den. Det finns ju ett jävla glapp mellan vissa.
Ändå pratar man mycket om att organisationen i Djurgården är så bra nu för tiden.
Som jag uppfattar det har det blivit mycket bättre. Det är inget snack om att Lundquist är jävligt viktig för Djurgården. Men det finns vissa gränser. Det går inte att behandla folk som han har gjort under året.
Finns det fler spelare som känner sig dåligt behandlade?
Nu pratar jag för mig själv, jag vill inte snacka om vad andra spelare känner och så. Det finns alltid missnöje, det finns det i alla klubbar. Men hur mycket, det varierar. Jag vill inte gå och säga vad andra spelare tycker och känner. Men det här att ”om du inte skriver på kommer du inte att få spela” ... Jag fick sitta vid sidan av under tre–fem matcher. Det är jävligt dålig stil. I stället för att prata kör man med hotelser. Jag tycker det är helt galet. Och just det här personliga som jag hade med Lundquist, som han sket i totalt, det tycker jag är så jävla fel.
Som det känns i dag är vi jävligt långt ifrån varandra. Tyvärr. Men det är så jag känner.
Du låter lite bitter.
Ja, man har kommit in i Stockholmslivet och allt det där. Och så kan det bli så att man måste sticka.
Du trivs bra socialt?
Socialt funkar det, man har blivit kompis med de flesta och så ... men jag måste tänka på min personliga utveckling och försöka gå vidare, det är bara så.
När jag kom till Djurgården kom jag från en mindre klubb, så därför fick jag börja i botten av löneligan. Jag behövde ett halvtidsjobb och Bosse Lundquist lovade att ordna ett. Under tiden jag inte hade jobb skulle jag få ekonomisk ersättning. Det var ett muntligt avtal som jag hade med Lundquist.
Till slut fick jag ett jobb i Sätra i september -99. Men jag hamnade inte i närheten av halvtid eftersom vi tränade så ofta. Djurgården var väldigt angelägna om att alla skulle vara med på förmiddagsträningarna. Det var ju frivilligt, men de underströk att de ville ha med alla. Och jag kände också att jag ville vara på de träningarna för att utvecklas.
När jag fick det här jobbet i september jobbade jag två månader. Under den tiden var jag inte ens i närheten av ett halvtidsjobb för en månad. Det kändes meningslöst. Jag gick till Bosse och sa att jag ville koncentrera mig på fotbollen. Han höll med och jag kände det som att han förstod mig. Djurgården fortsatte betala ut pengarna för förlorad arbetsinkomst.
Sedan åkte vi ur och nya förhandlingar påbörjades. De kom med det här förslaget med bonussystemet, men jag ville ha en fast grundlön. Jag ansåg att bonussystemet är ganska osäkert; tänk om man blir skadad och har en låg grundlön. Så vi kom överens om att vi skulle fortsätta med det systemet vi hade. Det funkade bra. Djurgården blev intresserade av att förlänga mitt avtal, men först var de intresserade av att ta bort den här Bosmangrejen, att jag kan säga upp avtalet. De ville ta bort den klausulen och förlänga kontraktet. Detta var nån gång i mars -00 strax innan serien skulle börja. Jag sa att jag självklart var intresserad av att ta bort klausulen, men då ville jag ha en ersättning. Allt var frid och fröjd, verkade det som. De kom med ett förslag som jag tackade nej till. Vi kom med ett motbud som de tackade nej till. Jag tror jag sänkte det två eller tre gånger. Men Djurgården stod fast vid sitt och ville inte ändra nånting.
Är det samma bud som de lägger i dag?
Nej, det är inte samma bud.
