En göteborgspojk synar bluffen
Stolt som en tupp visar pojken upp sin IFK Göteborg-tröja för alla han stöter på. Han är en äkta ängel. Men när han plötsligt en dag inser vad IFK Göteborg egentligen är sätter han ner foten och påbörjar ett nytt liv.
En liten pojke sitter på läktaren med sin fader. Leendet på pojkens läppar är synligt på flera hundra meters avstånd, han är lycklig. Här känner han sig hemma. Iklädd sin favorittröja, den där blå och vitrandiga han fått av morfar, sitter han tillsammans med tusentals andra och blickar ut över det gröna framför honom. Här, tillsammans med sin far, trivs han. Inom honom frodas värmande känslor, de sprider sig i bröstet, ner till magtrakten och slutligen ut i benen. Att följa sina änglar är det han älskar allra mest att göra. Det och att rensa fisk förstås.
Ute på det gröna springer hans idoler omkring, klädda i likadana tröja som han själv. Stoltheten får leendet att växa på pojkens läppar, han kramar sin pappas hand lite hårdare och andas in den friska luften fylld av doften från nyligen fångade havsdelikatesser. Pojkens favoritlag, IFK Göteborg, passar runt bollen på motståndarlagets planhalva.
- Stackars målvakten som bara får stå och titta, mumlar pojken för sig själv och vänder blicken mot det blåvita målet där han ser att målvakten håller på och sparka på den ena stolpen.
Pojken blir alldeles till sig och försöker påkalla sin faders uppmärksamhet. Han rycker honom i armen men fadern bara muttrar och fortsätter att hålla blicken fastklistrad på bollen. ”Pappa, pappa, vad gör han med stolpen?” säger pojken som nu insett att allt inte står rätt till eftersom målvakten vandrat mot den andre stolpen och börjat sparka på den också. ”Pappa, pappa, varför sparkar han på stolparna?” fortsätter den allt mer upphetsade pojken att tjata och snart övergår han till att skrika för att få sin fader att reagera.
- Tyst pojk! Det fattar du väl, det kan du ju inte säga högt? Tyst nu och kolla på matchen, ryter fadern och spänner ögonen i pojken.
Pojken rycker ilsket bort armen från sin fader. Han trycker sedan upp händerna i sitt ansikte och tjurar. Pojken tittar på matchen men plötsligt är det inte lika roligt längre. Plötsligt känns tröjan han har på sig tung av smuts. Det kliar längs hela kroppen och stoltheten som nyligen sprudlande inom honom är nu.. försvunnen. Som bortblåst. Bortblåst av en tyst vind vars andedräkt viskar sitt budskap i pojkens öra. ”Du är bättre än så här. Du är ingen fuskare”.
Ute på planen är det plötsligt så tydligt. Tränarna pratar extra mycket med fjärdedomaren, pekar, förklarar, förhandlar? Målvakten justerar stolparna. Mållinjen målas om. Straffpunkten flyttas till 15 meter från målet. Göteborg slänger in ytterligare en spelare i blond kalufs, men byter inte ut någon. Domaren blir skadad och den där fjärdedomaren får beträda det gröna gräset. Motståndarlaget får syna det röda kortet fyra gånger om. Straffarna duggar dessutom tätt för Göteborg. Och ett och annat litet skattefusk kläms också in innan slutsignalen ljuder. Selakovic har då avgjort med ett mål i 98 minuten efter att ha fått lägga om sin straff tre gånger.
Pojken inser att han inte hör hemma här. Han är ingen fuskare. Han är inte den sortens person som skaffar sig fördelar utan att förtjäna dem. I en och samma rörelse reser han sig och sliter av sig tröjan. Barbröstad och full av energi river han tröjan i stycken och lämnar sin hyschande fader. Pojken springer upp för trappan, ner för gången och ut i det fria. Ut från allt som har med fusk, smuts och otillåtna metoder att göra. Han tar ett djupt andetag och börjar om på nytt. Ett nytt liv. Ett rent liv.
