Krönika: Karaktären föder spelaren
Höst. Måndagskväll. Swedbank Stadion. Malmö FF – IFK Göteborg.
Igår återigen dags för klassikermötet mellan tvåan och ettan i den Allsvenska maratontabellen. Mötena lagen emellan är alltid heta drabbningar med hårda dueller och skön stämning på läktarna. Igår fanns tändvätska för båda lagen så det räckte och blev över redan innan match. Ett guldjagande IFK mot ett hemmalag som efter en stark höst fått häng på Europa-platserna. Och inte smärtar det väl i ett himmelsblått hjärta att sätta käppar i hjulet för IFK som var tvungna att ta poäng för att haka på AIK i toppen.
I bussen på väg ner till Malmö och nybyggda Swedbank Stadion for tankarna hit och dit i mitt huvud:
-Var ”Sellas” mål på övertid i derbyt senast enbart tur och en slump?
- Hur ska Malmö besegras i sin hysteriska form?
- Hur ska IFK stoppa göteborgaren Daniel Larsson med sina 8 mål på de senaste 4 matcherna?
Väl framme på den läckra arenan skulle frågorna besvaras.
Blåvitt har rejäla problem med Malmös snabba passningsspel och främst med ovan nämnde Larsson som med sin snabbhet tidigt oroar backlinjen. Bara Ragnar Sigurdsson hindrar Larsson och MFF från att göra 1-0 i första halvlek. En sanslös klack från en felvänd islänning gör att bollen tar i stolpen.
IFK sticker upp i en kontring. Ironiskt nog är det Malmö-ratade Thomas Olsson som slår in 0-1.
I andra halvlek stiger hjältarna fram en efter en, allra tydligast visar Kim Christensen att han förtjänar den titeln. En helt fenomenal enhandsräddning räddar Blåvitt från 1-1.
Sättet IFK Göteborg spelar på i andra halvlek är beundransvärt. För en neutral åskådare ser det spelmässigt inte speciellt vackert ut, men för oss supportrar är det en fröjd att se vilken moral och kamp spelarna visar upp.
På tal om mina funderingar i bussen på väg ner: Alla frågorna har samma svar. Allt går med ett jävlaranamma och en kärlek till emblemet på bröstet. Därför sänkte ”Sella” Gais. Därför vann inte Malmö igår. Därför gjorde inte Daniel Larsson mål.
Att det är allt eller inget visar Sebastian Eriksson på ett otroligt sätt. Efter en djuplepslöpning är han så trött att han knappt orkar gå ut över sidlinjen när hans byts ut. När ”Seb” kom fram 2007 tyckte jag inte han såg mycket ut för världen. Tunn och avig vänsterback som inte riktigt orkade konkurrera ut Hjalmar ur laget. Nu två år senare är han en krigare och spelfördelare av stora mått. En karaktärsspelare som firma Mild/Olsson/Rehn alltid tjatar om när spelare värvas till föreningen.
Många änglar har nog suckat djupt när Blåvitt inte riktigt gett sig in i budgivningen gällande spelare som Oremo, Wilton och Rami Shaaban.
Istället har vi fått spelare som Ragnar Sigurdsson, Hannes Stiller och Kim Christensen. Varje gång har man fått höra att ”Det här är en karaktärsspelare”. Inga stora namn på förhand men det har lönat sig i längden.
Jag tror det är matcher som igår där vikten av karaktärspelare visar sig. Man tar dom där sista metrarna i löpningar, man offrar sig och täcker skott och gör jobbet som tränarna instruerat om.
Igår räddade ”budgetvärvningarna” Ragnar Sigurdsson och Kim Christensen tre poäng till IFK Göteborg i guldjakten.
Så här gick det för den dyra trion igår:
En skadad Johan Oremo går skadad, han är mållös i år och såg sitt DIF förlora mot Häcken.
En dyr Wilton Figueiredo satt på Malmös bänk och kom in sent mot Blåvitt.
En skadeförföljd Rami Shaaban tvingades utgå skadad mot Halmstad.
Jag tycker detta säger det mesta om vilket otroligt bra arbete sportchefen och tränarna i dagens IFK Göteborg lägger ner när nya spelare värvas till klubben.
Tack Håkan Mild. Tack Jonas Olsson. Tack Stefan Rehn. Tack Teddy Olausson.
Utan er hade segern igår inte varit möjlig.
En bra karaktär föder en bra spelare
