Nu börjar det snart igen
Det var själva fan vad den här helgen gick fort. Alldeles nyss kände man ett behagligt lugn inför den paus av allsvenskan som skulle komma.
Nu är det snart måndag och inte ens en vecka innan helvetet bryter loss igen.
Satt framför stereon idag och spelade vemodslåtar med Sigge Hill när jag kom på mig själv att få tårar i ögonen och rysningar i kroppen. Och detta i någon sorts bisarr förglädje.
Det var andra gången på en vecka. Senast hände det under en promenad i Hellasgården där jag plötsligt såg bilden framför mig hur det plötsligt går upp för mig att Hammarby har skaffat sig ett ointagligt försprång i den svenska fotbollens högsta serie.
Hur ska det då inte bli om det händer på riktigt?
Och jo tack. Jag vet att ni är många som skriver om det onämnbara och att man ska stava det g**d och så vidare. Men jag orkar inte hyckla längre. Och ska jag vara riktigt ärlig så är det ju inte själva guldet jag eftertraktar.
SM-guld, SM-guld, SM-guld kan de sjunga i handbollshallar över hela riket. Det är ingenting som berör mig.
Nej det jag vill känna är den oövervinnerliga gemensamma glädjen. Att få krama om alla dessa jeppar som stått med mig runt samma jäkla pelare på Söderstadion genom alla dessa år. Att få se Henrik i ögonen och bara le.
Att få se Robert, Magnusson och Sven som kämpade redan innan jag visste hur Söderstadion såg ut på insidan.
Jag skiter väl i om Bajen får chansen att spela kval till Champions League nästa år. Det är en pajasliga som ger mycket pengar men det är inte därför jag är Hammarbysupporter. I min värld tävlar Hammarby mot Örgryte och Halmstad. I min värld är det stort att leda den allsvenska skytteligan. Kom tillbaka när ni ändrar tillbaka till Europacupen för mästarlag. Då har ni mitt intresse igen.
Jag vill för en enda gångs skull i livet få uppleva den ultimata triumfen med mitt älskade Hammarby IF. Många säger att det egentligen är roligare att gå upp en division än att vinna den högsta, men vad vet jag om det. Jag har aldrig fått chansen att känna efter.
Nu må ni tycka att jag är en bakåtsträvare också. Men för all del. Det är jag mer än van vid. På något vis känns det som om detta är den allra sista chansen att vinna något med det Hammarby som jag en gång lärde mig älska. Nästa år sitter det amerikaner i styrelserummet. Grabbar med plånböcker i JR:s storlek.
Jag tror inte att Zidane och Batistuta spelar i Hammarby nästa år. Men jag tror att spelartruppen kommer att se väsentligt annorlunda ut i framtiden. Och då kommer alltid någon att kunna säga att detta hade aldrig gått utan amerikanen.
Men i år, 2001, kan det faktiskt gå.
Det finns de av er som älskar att håna usla tippare i kvällspressen och som tycker att Thomas Wernerson ska avgå etcetra. Vad bryr väl jag mig om dem? Ett guld för mig är inget slag i ansiktet på Mats Olsson. En serieseger får inte Lasse Sandlins näsa att växa.
En seger är ju glädje, utan att sätta skade- framför.
Hammarby IF:s herrlag, säsongen 2001, kan vinna allsvenskan i fotboll. Undra på att jag inte vill att det ska bli söndag igen. Då måste man ju slå på radiosporten och text-tv och börja våndas. Även om de riktigt viktiga matcherna spelas på måndagskvällen.
Hammarby kan bli svenska mästare. Om det finns en fotbollsgud någonstans så snuvar han inte mig på den chansen. Inte mig och tiotusentals andra grönvita.
Och vad beträffar firande så kvittar det fullkomligt om vi får göra det på Råsunda, Söderstadion eller Idrottsparken. Bara vi får fira. En enda gång.
Någonsin.
