"Eric Persson var avantgardisten"
Det är få som kan MFF:s historia på sina fem fingrar som mäster Carlo. Det är än färre som kan berätta om den som honom. Här kommer hans fem främsta ögonblick i MFF-historien.
Att välja endast fem avgörande händelser i MFF:s stolta historia är ingen enkel uppgift. De nitton, som för snart hundra år sedan, tog initiativet att frigöra sig från de gula bojorna kommer för alltid att finnas ömt bevarade i våra himmelsblå hjärtan.
När klubben för första gången visade sig i det svenska fotbollsfinrummet, är en annan milstolpe.
Eller varför inte när Hasse Borg och Zlatan gjorde MFF till en burgen klubb.
Två gånger 12-0 i allsvenska matcher kräver hattavtagning, liksom 49 matcher i rad utan förlust.
Säkert finns det lika många minnesvärda och viktiga händelser i vår klubbs historia, som det finns MFF-vänner.
Men min ytterst subjektiva lista ser ut som följer.
1. Eric Persson blir ordförande
Det föddes en påg i staden Malmö nästan precis när artonhundratalet gav upp andan för att bereda plats för ett nytt sekel. Han döptes till Eric och året var 1898. Som son till en målarmästare fostrades ynglingen politiskt i en socialistisk anda. Men om den politiska färgen var röd så var hans fotbollsfärg blå.
1925 skrev han in sig som medlem i klubben och fyra år senare valdes han till sekreterare i styrelsen. Han blev avstängd från styrelseuppdrag i två år på grund av dolkstöten från den då härskande klubben i staden.
1937 invigdes Råsunda fotbollsstadion med en landskamp mot England. Men för alla MFF:are var det långt viktigare att Eric Persson samma år valdes till ordförande i Malmö FF, vilket jag menar är den mest avgörande händelsen för framtidens framgångar för vår klubb.
Eric Persson var avantgardisten, visionären och den mest hängivna ledare som funnits inom vårt lands fotbollsverksamhet. Hans hjärta för klubben var av elefantiasisstorlek. Jag vågar påstå, att om inte ”Hövdingen” blivit vår hövding, hade klubbens meriter summerats betydligt blygsammare. Vi hade inte varit samma stora, mäktiga Malmö FF. Han skapade en grund, en MFF-kultur, som lever än i våra dagar.
2. Vårt nya stadion
Från forntid till nutid. Visst är det vackert och mäktigt där det ligger. Visst måste det sätta skräck i framtidens motståndare.
Så fick Malmö FF den finaste hemmaborgen i landet. En arena av internationellt hög klass. Vårt nya stadion blir mitt tredje fotbollshem i livet.
1947 steg jag med stora ögon, hållandes hårt i faderns trygga hand, in på Malmö IP för första gången. Jag var sju år och hade inte en aning om att denna dag så starkt skulle komma att påverka hela min framtid.
1958 begick jag Malmö Stadionpremiär i ett sån där match som många ungdomar, och även nu medelålders, aldrig har fått uppleva (och förmodligen inte heller kommer att få). Ett äkta allsvenskt Malmöderby.
År 2009 var jag nyfiket på plats när Örgryte IS blev vår första motståndare i vår härliga skapelse. Att MFF vann den matchen tackar jag högre makter för. För nog såg väl fotbollsguden till att premiären fick ett värdigt matchslut?
Nu ligger det där för långa tider. Vilka lag kommer att gästa oss? Blir det allsvenska guld? Blir det spel i Europa? Ja, självklart. Vårt nutida hem har sina stolta föregångare att leva upp till.
Men kommer den i dag sjuårige förstagångsgästen att om femtio år kräva en bättre och modernare arena? Ja, det blir en för mig obesvarad gåta.
3. Europacupfinalen
I MFF:s årsbok från 1967 hade MFF-vännen Terje Mauritzon skrivit små rim som började på alfabetets samtliga bokstäver. På bokstaven (A) diktade han följande.
Att både i cupen och serien bli etta
Det hör förvisso ej till det lätta.
Framme vid den svåra bokstaven (Q) får han till det så här fiffigt och förhoppningsfullt.
Q-l det vore om det kom på tal
MFF i Europacupfinal.
Och visst fick han och vi läsare uppleva det som var nästan lika osannolikt som ett kärnkraftshaveri i Harrisburg.
Om bragden 1979 har det med rätta skrivits så mycket att jag nöjer mig med att konstatera följande. Utan den smarte Bob Houghton hade vi aldrig kommit till EC-final. Med Roy, Krister, Tapper och framförallt Bosse i laget, hade det årets europeiska klubbmästare stavats Malmö Fotbollförening.
En herre vid namn Trevor Francis ville något annat, men att den bragden ligger högt i vår historia vet jag att alla instämmer i.
4. Första guldet
Det var annandag pingst i huvudstaden. Malmö FF hade, som alltid under sina stockholmsbesök, övernattat på Hotell Regina på Drottninggatan. Frukosten hade tillretts av Malmöfödde hotellägaren Figge Sjöö.
Det rådde en spänd stämning i truppen, detta var ingen vanlig resa till Stockholm. Läget var sådant att om MFF skulle vinna över AIK så var guldet klart. På nationalarenan hade 35920 personer tagit plats.
På en tveksamt dömd straff kvitterar Börje Leander MFF:s 1-0-ledning. Sen är det historia. Stellan Nilsson slickar den vänstra långlinjen i ett anfall, inlägg till Börje Tapper, nick i mål; så enkelt för det radarpar som under lång tid skulle bli ett segervapen för MFF..
På det fagra Djurgården rådde en maj-idyll värdig en visa av Alice Tegnér. Solen glittrade över den späda, oskuldsfulla grönskan. Koltrastarna sjöng till mästarnas ära och på restaurang Gubbhyllan - som var ett annex till Hasselbacken - sjöng gästerna: ”MFF:are är vi alla” och troligen, möjligen, var det första gången den nyskrivna MFF-sången framfördes offentligt.
”Hövdingen” satt tyst, begrundande och stolt. Han hade skapat historia. Han hade fått sin revansch för den förnedrande diskvalificeringen 10 år tidigare. Detta var prologen till en fantastisk MFF-era, den mest romantiska i föreningens historia. Mycket snart skulle MFF totalt dominera svensk fotboll under lång tid.
De spelare som hade medverkat i tillräckligt antal matcher för medalj i 1943-44 års serie var:
Helge Bengtsson, Erik Nilsson, Hans Malmström, Kjell Rosén, Sture Mårtensson, Kjell Hjertsson, Börje Tapper, Arne Hjertsson, Gustaf Nilsson, Carl-Erik Sandberg och Stellan Nilsson.
Endast en av dem är kvar i livet, Kjell Hjertsson. Men samtliga är för alltid med största tacksamhet kvar i alla MFF:ares minne.
5. Degraderingen 1999
Ja! Ni läste rätt. Jag anser faktiskt att den väckarklockan haft och har stor betydelse för framtidens MFF.
Det hade gått nästan nittio är efter klubbens tillkomst. Framgångar hade invaggat ledning, spelare och även supportrar om föreningens odödlighet. Det var en naturlag att MFF skulle spela i allsvenskan och naturligtvis vinna eller åtminstone ta medalj. MFF var ett osårbart självspelande piano, helt utan Akilleshäl.
När nyårsklockorna ringer in det nya millenniet förbereder sig MFF för ett liv i Superettan! Men klockorna ringer även in ett nytt ”jävlar anamma-tänkande”. En än starkare ”vi mot dom-känsla”. Publiken börjar åter komma till matcherna. Zlatans framfart hjälpte till, det skall sägas.
Vi har äntligen fattat att maten inte kommer på bordet genom ett mirakel. Pengar regnar inte från himlen. Även vi i Malmö FF måste kämpa, måste tänka om.
MFF klarade stålbadet i Superettan. Blev åter mästare 2004 och kommer aldrig mer att degraderas Tack vare den med perspektiv sett nyttiga läxan. Eller?
Ja, detta var mina viktigaste MFF-händelser. Men jag hoppas och förväntar mig många fler i vår klubbs framtid efter de hundra fyllda.
*****************
Vilka ögonblick tycker du är värda att nämnas? Motivering behövs inte (men däremot rangordning), utan skicka en lista till himmelriket@svenskafans.com med de 5 som du anser har varit av störst vikt./Redaktionen
