Gästkrönika: Naiva Drömmar
"Förlusten i sig är det inte det som oroar mig främst. Kan man slå fjolårets guldvinnare Kalmar i en minnesvärd match på Stadion med kniven på strupen, är det mesta möjligt. Skillnaden är att det endast vid medgång Djurgårdens IF anno 2009 spelar som ett självspelande piano..."
Vad hade vi egentligen trott? Att ett par leriga fotbollsdojor på "Jallavallens"-konstgräs skulle räcka för att klara oss kvar i allsvenskan? Efter tre raka segrar är det lätt att bli kaxig under en säsong som de flesta Djurgårdare vill lägga i en låst träkista som saknar en nyckel. Det var trots allt två vinnarlag som skulle slåss för en plats i den högsta divisionen när domare Daniel Stålhammar blåste i gång kvalmatch ett. På ena sidan ett Assyriska - som gjort en generellt sämre säsong än förra året, men ändå nådde kval. Där hette vändningen en gammal tränarräv vid namn Conny Karlsson och självförtroendet var på topp inför kvalmatcherna. I den andra ringhörnet fanns ett Djurgården, visserligen ofattbart skadedrabbat, men med mersmak efter en kortare segersvit. Där hette vändningen nio man på planen mot dåvarande bottenkonkurrenten Örgryte. Förutsättningar var som ni förstår orimligt goda för att det här skulle bli en kamp om överlevnad.
Så här 90 min + 2 min tillägg senare kan vi konstatera att enbart ett lag var villiga att ta den kampen.
Förlusten i sig är det inte det som oroar mig främst. Kan man slå fjolårets guldvinnare Kalmar i en minnesvärd match på Stadion med kniven på strupen, är det mesta möjligt. Skillnaden är att det endast vid medgång Djurgårdens IF anno 2009 spelar som ett självspelande piano. Varje tränares dröm att instruktioner blir överflödiga, endast ett "Nu jävlar tar vi dem!" och ut på planen kliver Barcelona. Diego Maradona klarade med nöd och näppe styra sitt piano på de rätta tonerna i det sydamerikanska VM-kvalet, kommer Andrée Jeglertz göra det samma? Med tanke på Djurgårdens spel i den första kvalmatchen, kan det uppfattas som ren provokation att nämna genom tidernas bästa spelare med ett par plastkoner som glömt vad fotboll handlar om.
Klyschigt att fortsätta med visdomsord som "Alltid 0-0 när matchen börjar" eller "Vilja slår alltid talang", men så ack oundvikligt. På söndag kommer vi åter till ett läge där matchen om överlevnad får en ny innebörd. Senast den matchen spelades var mot Örgryte den 24:e oktober. Den gången kom det sex tusen tappra Djurgårdare med usel trend, kalla vindar både psykiskt och väderleksmässigt och endast nio man på planen med trettio långa minuter kvar emot sig. Djurgården mot Rubbet slutar alltid på ett sätt. I helvetet väntar Hammarby redo att ta emot oss om vi ramlar ner i den glaciärspricka som nu uppenbarat sig. Det enda som kan bygga en bro mot sprickan är ett fullsatt Stockholm Stadion, men är man inte redo att kämpa på planen eller läktaren kan man lika gärna stanna hemma. På söndag kokar åter borgen och de som inte är redo att sjunga tills matchen blåses av behöver inte kalla sig Djurgårdare. Framgångar smakar alltid bättre om man varit med på hela resan.
Djurgården - Vi ger aldrig upp!
