Isidors Hörna: Vi förtjänade detta...
Vi förtjänade det, Tjerna förtjänade det, DIF förtjänade det; ja de flesta förtjänade det på ett sätt eller ett annat. Men mest vi, vi supportrar. Hyllningar åt de flesta håll i veckans Isidors Hörna av Raffe Sundberg.
Så hände det slutligen. AIK vann SM-guld. Igen. Det känns för mig inte direkt som ett igen dock, med tanke på att jag missade senaste guldet p.g.a. att jag bodde i Australien. Men det skedde, den 1/11 2009, eller 2LAX9 som året förmodligen kommer kallas i AIK:s framtida historia. Stora glädjescener (straffbara eller inte kommer att visa sig) utspelade sig på Gamla Nya Nygamla Äldre Ullevi som jag hade äran att delta i med många AIK-vänner. Flera känner jag som mina bästa vänner, andra bara från AIK-familjen. ”Kändes det lika bra som du trodde?” frågade en Göteborgare mig på tisdagen när jag var tillbaks på jobbet, ledbruten som efter Kalabaliken i Bender. Nää, det gjorde det inte. ”Det kändes tamejfan bättre” replikerade jag.
Något omtalat potentiellt antiklimax blev det inte nere på baksidan, utan snarare det största klimax man som AIK:are kan tänka sig. Direkt avgörande seriefinal borta mot IFK Göteborg. En svartgul droppe i ett blåvitt hav och en seger bakom fiendens linjer. Klart som fan det kändes bra. Det kändes bra ända tills jag vaknade måndag morgon och skulle börja få ut en tredagarsfylla ur en trött gammal kropp. Nej, vilken lögn, det kändes bra även då.
Mycket har det tjafsats i tv, tidningar och på webben om det flyt AIK hade som tog guldet. Eller snarare inte att AIK hade tur, utan att de andra guldrivalerna hade otur. Med skador, med försäljningar, med marginaler, med vädret och med att de råkade vara sopor. Alla tycks glömma att AIK drogs med tunga skadeavbräck under en lång tid vid säsongens början och ändå hängde med i toppen. Att IFK drogs med tunga skador under den andra halvan torde ju jämna ut det hela. Ingen jävel har heller satt pistolen till pannan på övriga klubbars sportchefer och tvingat dem att sälja sina nyckelspelare. Man kan ju även fråga sig varför inte några av de andra klubbarna gjorde som vi och värvade nya ess? Var det också otur eller oflyt eller något annat ”O”?
Till alla dessa tjatiga jävlar delar jag ut ett stort, svartgult och guldkantat FUCK YOU.
Märkte någon att AIK även spelade bra fotboll och slog IFK både borta och hemma?
Nej, de kan dra åt helvete, ty vi förtjänade det här. Alla i AIK. Klubben, truppen, tränarna, vaktmästaren, kansliet, alla. Och Tjerna, han förtjänar det nästan mest av alla. Mannen, myten, kungen, legenden, spelarn, Tjernkraften Daniel Tjernström. Kom till säsongen 1999, missade precis guld, fick spela CL, åkte ut 2004 men stannade kvar, fick spela vänsterback, var nära guldet 2006, blev bänkad till säsongen 2009, gnäller inte utan röjer på och sätter sedan det avgörande målet på sitt första skott för säsongen. Därmed är det väl inte längre något tvivel om att Tjerna fyller luckan som Legenden, den lucka som tidigare upptagits av Nordin och Mjällby. Han förtjänar detta guld så mycket att man fan vill gråta.
****************************************************
En huligan som borde straffas!!!
Apropå guld (vad finns det egentligen för annat att skriva om just nu?) så kan planstormningen i söndags bli kostsam för de enskilda supportrarna påstår polisen i GBG. Folk ska identifieras, bötfällas och få ett sexigt tillträdesförbud. Identifikation kan bli tufft kan man misstänka, men jag tänkte hjälpa snuten på vägen en bit. Vem tjommen i mitten på bilden här ovan är, som ägnar sig åt agrikultur, vet jag inte men han ser relativt harmlös ut. Dock är det lätt för det tränade ögat att se att mannen till vänster, med svarta skor utan tvekan är Sigmund Mutta, tidigare i AIK:s P85-lag. Mitt tips till Sigmund Mutta, nu när jag identifierat honom, är att motanmäla polisen för tjänstefel. För inte kan det väl ha gått rätt till om snuten står bredvid och tittar på när 1 000 fall av olaga intrång pågår mitt framför deras ögon? Fast med tanke på statistiken gällande haffade inbrottstjuvar kanske allting är i sin ordning…
******************************************************
Stahre och Wesström förtjänar detta guld. De kom in i ett kaotiskt läge bland fans som avgudade deras föregångare Norling, de sades inte vara erfarna nog och de sades inte ha spelarmaterialet som behövdes. Ändå svetsade de samman galna individer till ett kollektiv; och lyckades göra detta utan att den individuella eggen hos varje spelare fick stryka på foten. Det är tamejfan som socialistisk solidaritet och kapitalistisk entreprenörsförmåga i ett och samma system. Och därmed i teorin omöjligt men praktiskt genomförbart av män såsom S & W.
Såg ni Blackbeat.se:s teaser inför guld-DVD:n? Vad som händer precis innan slutsignalen går? Stahre, som vet att det när som helst är slut, väntar inte på signalen för att kunna stå och skrika själv eller för att springa ut och möta fansen. Nej, han går direkt mot Wesström för att kunna slänga sig i famnen på sin kompis så fort signalen går. Det är så otroligt vackert att man blir tårögd. Och det visar på något. Det visar på att organisationen sitter samman från toppen till botten. Att alla hör samman.
*****************************************************
DIF förtjänar också detta AIK-guld. Dryga som dom jävlarna har varit de senaste åren så måste jag säga att en del av glädjen i guldet även består av att se dom lida. Och speciellt tungt måste det väl kännas nu när DIF också är på väg att trilla ur Allsvenskan. Insatsen mot Assyriska var bland det bedrövligaste jag sett i Allsvenskan på mycket länge.
Att detta sker påminner mig om hur jag stack ut hakan innan säsongen började och på redaktionstipset sade att jag trodde att DIF skulle trilla ut efter kval. Än är det inte klart, men vi får väl se om jag får ha en liten ceremoni hemma där jag dubbar mig själv till Sveriges fotbollsorakel…
*************************************************************************
Även de andra spelarna utöver Tjernström förtjänar guldet. Allihopa. Obolo som behöver detta för att kanske få den där chansen i Europa, Ortiz som äntligen fick visa vad han är gjord av och även ta guldet på köpet, Kenny som när han släpps ut ur sin bur alltid kämpar och aldrig ger upp, Bojan som återvände till Gnaget helt utdömd och som bara ville uppnå just detta med hela sin svartgula själ, Mutumba som uppenbarligen är på gränsen till sinnesjuk och även sinnessjukt skön att lyssna på, Jos som nu revanscherat sig för förnedringen han fått utstå i Europa, Örat som tvingades bort men kom tillbaka pånyttfödd, Flavio som får chansen att förverkliga sina drömmar som proffs i Europa, Özkan som får visa vilken huggorm han är när han får vara frisk, Pärtan som sliter i det tysta bredvid den högljudde Jos, Nisse som återigen fått visa att han håller grym klass, och så givetvis alla de andra också.
Fy fan vad ni är värda detta.
************************************************************
När jag ändå talade om tips tidigare så kan jag för övrigt påpeka att jag prickade jag fel på SM-guldvinnaren. Jag trodde IFK skulle ta det precis framför AIK. Till mitt försvar måste jag dock inflika att jag lyckades förutspå en direkt avgörande match i sista omgången mellan AIK och IFK. Orakel kanske är att ta i alltså. Guru kanske?
***********************************************************
Men framförallt är det vi som förtjänar detta, vi som är supportrar. Jävlar vad vi längtat och kämpat och vrålat. Och nu kom det, belöningen för lång och trogen tjänst. Vi förtjänar det inte för att vi stått och frusit i ösregn i Örebro, för att vi jagats av polis såväl som firmor, för att vi bränt tiotusentals kronor på öl, biljetter och färdmedel. Inte heller för att vi orkade ta oss till Boden och Degerfors i Superettan, inte för att vi alltid vrålar ut vårt stöd och inte heller för att vi överger hus, barn och flickvänner för passionen. För ärligt talat, allt det där var ju kul, eller hur?
Utan vi förtjänar det för att vi aldrig gett upp hoppet, aldrig gett upp känslan av att vi kan ta det, inte backat från tron på att vi är bäst, aldrig tappat den där känslan av att DET ÄR VI SOM ÄR AIK. Hybris hör till när man är AIK:are och med denna gåva kommer känslan av oslagbarhet, känslan av att alltid kunna resa sig.
Det är den som nu genomsyrar spelarna. Vi är bäst, oavsett vilket lag som tar ledningen med 1-0. Vi tar det till slut. Alltid!
Många är vi som förtjänat detta och jag vill peka ut några stycken: Pingis, som var för nervös för att ens titta på matchen på Gamla Ullevi och som sen fällde gyllene glädjetårar, förtjänar detta. Gnistan, som alltid slänger ut säljare som inte respekterar AIK-vimpel i hans krogs kök, förtjänar detta. Elias, som brände varenda spänn på helgen i GBG och som nu undrar om vräkning blir aktuellt, förtjänar detta. Jompa, Pergolas monark som tog på sig att köra bussen hem fylld med åtta fulla mongolider, förtjänar detta. Spanne, som firade så tufft att hans sekunder innan utkastning på Caféet kan räknas på ena handens fingrar, förtjänar detta. Lars, som bolmade på den tjockaste cigarren Ullevi någonsin sett och sedan ledde allsången med alla mongolider, förtjänar detta. Stevie, som tog över Uppsala studentkår och tryckte ut alla tiotusentals medlemskort i svart och gult, förtjänar detta. Strangen, som lyckades med konststycket att inte kräkas på Jompas matta, förtjänar detta. Sturf, som hade fått sitt eget lilla guld på hemmaplan i form av Sixten, förtjänar detta. Znoken, som var tvungen att sitta och bolma på cigg i de norska fjällen med ungdomsförbrytare, förtjänar detta.
Och jag förtjänar detta.
Du känner säkert likadant, inte sant?
Det är vi som är AIK, du och jag.
Och vi ger oss aldrig.
