Gästkrönika: De uträknade
"Ett lag som var uträknat flera gånger om. En tysk som inte ansågs hålla måttet. En ifrågasatt lagkapten. En skadebenägen gammal landslagsstjärna som hade sett sina bättre dagar. En tränare med ett förflutet i damallsvenskan som inte hade rutinen eller erfarenheten. Tillsammans regisserade dessa herrar en match som kommer gå till historien på alla sätt och vis."
Man måste nästan spola tillbaka bandet en aning för att få ett perspektiv på den gångna säsongen. I våras kom en nästan okänd Andrée Jeglertz in som tränare i Sveriges framgångsrikaste klubb på 2000-talet. Tillsammans hade han den gamle Djurgårdscoachen Zoran Lukic. Utdömda av alla och placeringarna i slutet av tabellen var att vänta enligt experterna, men det skulle bli värre än så. När laget låg som sämst till och allt annat än superettan 2010 var otänkbart klev den ena halvan av tränarduon åt sidan, själv stod Andrée Jeglertz med ett tabelläge som skulle ge de flesta tränare magsår.
In vid hans sida kom istället Steve Galloway, en Djurgårdshjälte från 90-talet som lovade förändring. Den kom inte omedelbart, men jag är övertygad om Galloways återtåg i klubben banat en stor av den väg vi vandrar på idag. Att ha någon att bolla tankar med när det går tungt både spel- och tabellmässigt är ovärderligt, speciellt när pressen från ledning och fans är hög. För laget kom vändningen mot Örgryte hemma den 24:e oktober, med två man utvisade gav sig både spelarna och publiken fan på att det här skulle gå oavsett motstånd. När Martin Hansson hade satt pipan i munnen stod det 2-1 till Djurgården och en mental spärr släppte. Resten av den allsvenska säsongen kommer bli historia när Kalmar och Helsingborg fick vika ner sig mot ett Djurgården som slogs för sitt liv, vilja slår alltid talang. Att få ta sig till kval var för bara några veckor sedan otänkbart, glädjen nådde därför nya höjder när det blev klart.
Tyvärr hade alla inblandade hade glömt att det fanns ett kval att spela. Plötsligt kändes det som om det var en träningsmatch i mars som spelades på Södertälje Arenas plastmatta. Snön ilade kallt och på planen såg vi ett blårandigt lag som inte visste sina positioner, precis som på försäsongen. Efter 0-2 i den matchen blev laget återigen uträknat av de flesta, det skulle ju inte vara möjligt. Den andra matchens första halvlek kan sammanfattas med nerverna utan på kläderna och målchanser som inte blev något annat än just målchanser. Om laget varit effektiva i slutet av den allsvenska säsongen flög bollarna nu överallt utom bakom Oskar Berglund i Assyriskas kasse.
Sedan var det alltså dags för de uträknade att kliva in i matchen. Jan Tauer som "inte platsade i allsvenskan" gjorde 1-0. Christer Youssef som varit allt för ojämn gjorde 2-0. Mattias Jonson som varit skadad i stort sätt hela säsongen avgjorde med sitt 3-0 mål och få spelare unnar jag den lyckan. Där de flesta skulle gett upp karriären för länge sedan ville Mattias ge det en sista chans och idag fick han äntligen möda för sina oändliga timmar med rehabilitering. Djurgården anno 2009 lämnar ingen oberörd och jag är säker på att vändningen som alla inblandade upplevt stärker klubben mer än en mittenplacering. Kvar på planen stod Andrée Jeglertz med tårar i ögonen och en sten som släppt från hans bröst. Äntligen såg vi ett Djurgården som i gammal hederlig anda mötte "Rubbet". När dessa två gör upp slutar det alltid med seger för en klubb som alltid är uträknad.
Alltid oavsett - Djurgården till jag dör.
