Svensk fotbolls moraliska kris
En ekonomisk kris, sure. Men det finns en dimension till. Efter ett årtionde av tilltagande publik och än mer accelererande huliganinslag nåddes nån sorts ny bottennivå efter gårdagens kval på Stockholms Stadion.
Det finns en moralisk dimension till den här krisen. Att egna spelare och ledare hotas till livet, att motståndarsupportrar misshandlas och att större delen av läktarpöbeln hyser ett isande hat mot sitt lags motståndare är inga nyheter i Stockholm. Men gårdagens kvalfinal mellan Djurgården och Assyriska tog det till en helt ny nivå. Tänk rock bottom, och sen två trappor nedåt.
Det är kutym för små Stockholmsfans (och Malmöfans, m.fl., m.fl.) som sett hur publiken fyllde gräsmattan när Svennis ledde Lazio till ligaguld i slutet av 90-talet att bortse fullständigt från det faktum att det är ett lagbrott att som obehörig äntra innerplan i en svensk elitfotbollsmatch. Igår var inget undantag - så fort slutsignalen gick rusade hundratals Difare in för att krama och fira sina hjältar. Avsikten må ha varit god (om än djupt, djupt korkad), men följden blev som vanligt att spelarna, som ville få leva ut sina känslor - positiva eller negativa - i fred i stället omslöts av en pöbel som slet i deras kläder, skrek i deras öron och kvävde all chans till eftertanke. Jag vet inte hur lycklig Mattias Jonson var över att bli påhoppad av någon snorunge som de facto rev och slet av honom matchtröjan i den fyragradiga "värmen", men jag behöver inte någon större empati för att förstå att de fyra eller fem Assyriska-spelare som blev misshandlade knappast uppskattade Djurgårdens bristande säkerhet.
Du spelar kval till Allsvenskan. Du tappar din ledning. Det blir förlängning, och utan avbytare kvar blir en av dina lagkamrater skadad och får utgå och ni är plötsligt en man mindre. Med någon minut kvar åker ni på ett avgörande baklängesmål efter att målskytten evetuellt screenat er målvakt. Efter slutsignalen är allt tomt. I ungefär tre sekunder. För i stället för att bearbeta allt du just varit igenom omges av skrikande snusläppar i Dif-kepsar som vrålar rakt ut.
Sen får du en smäll rätt över käften och tuppar av.
Det är helt oförlåtligt, helt oacceptabelt och det är en skymf och ett hån att denna skandal tigits ned till de ynka notiser som fanns i morgonens DN och SvD. Inte heller i Radiosporten fick skandalen i morse företräde framför den, rent objektivt, avsevärt mindre intressanta sportsliga rapporteringen. På eftermiddagen har nyheten seglat upp förbi det sportsliga och nyss sände ABC ett inslag om eländet - utan att ens nämna resultatet. Bra där.
(Anta att det hade varit, säg, Landskrona och Öster som hade mötts i kvalet, och Landskronahuliganer hade slagit ned fyra Öster-killar. Gissa hur den initiala rapporteringen hade sett ut då. En glädjevrålande Pär Cederqvist på löpet? Knappast.)
På diverse kultursidor talar man ofta och gärna om kapitalismens kyla. Om hur människors värde kan mätas i pengar och hur man därför bortser från värdet av mänskligt liv när tillräckligt mycket pengar står på spel.
Frågan idag är hur Djurgården värderar publikpöbelns bångstyriga vilja gentemot motståndarlagets fysiska och psykiska välbefinnande och integritet. Publikintäkter mot empati och medmänsklighet. En ekonomisk framgång - eller en moralisk?
