Gästkrönika: Elden som aldrig dör
"Så länge man inte ser en markant minskning av problemen kan man alltid argumentera för att det krävs hårdare tag. På sikt skenar kostnaderna iväg till ingen nytta".
I det senaste avsnittet av Kvällsöppet med Ekdahl ställdes frågan - hur ska vi få bort huliganproblemet? Mitt svar blir att det kommer vi inte att lyckas med. Lika lite som vi kommer kunna få bort narkotikaproblemet, mordproblemet eller andra former av asocialt beteende.
Vi kan dock självklart vidta åtgärder, men hur ska vi utforma dessa åtgärder? Det rimliga svaret blir självklart att vi får göra en en proportionalitetsavvägning. Vilka åtgärder känns rimliga gentemot fotbollsåskådare som grupp? Ska man visitera alla åskådare som ska in på arenan? Ska man försöka torrlägga arenan och kringliggande områden på alkohol? Ska man ta bort ståplats? Ska man resa höga staket och nät framför läktaren? Även med alla dessa åtgärder kommer inte problemet helt att försvinna. Däremot kommer en massa människor som inte har en tanke på att misshandla spelare eller kasta in föremål att drabbas och i slutändan få en mycket sämre fotbollsupplevelse.
Jag anser inte att det behövs fler insatser än idag, den absoluta majoriteten av alla fotbollsmatcher i Sverige genomförs idag utan problem. Därför känns det inte rimligt att fotbollsåskådare ska behöva drabbas av ytterligare åtgärder som på sin höjd marginellt kommer minska problemen.
Titta på England, de har löst problemet med rapporteringsskyldighet! Det måste vi också ha, sa bl a Thomas Bodström i programmet. Frågan är då om han vet hur det engelska systemet är utformat?
Rapportskyldigheten i England gäller bara vid matcher i utlandet (klubblags- och landslagsnivå). Det är inte så att de avstängda i England är skyldiga att tio månader om året minst en gång veckan i två år inställa sig på en polisstation. Anledningarna till detta är nog många men jag kan tänka mig framför allt två. Det är inte proportionerligt och skulle kosta skattebetalarna en väldig massa pengar.
Har man misskött sig på en arena i samband med en fotbollsmatch är det rimligt att man förbjuds att närvara på dessa under en period. Att man därutöver skulle ha rapporteringsskyldighet på en polisstation har inget rimligt syfte. Skulle det vara så att anledningen till att man fått tillträdesförbud var att man begått andra brott än mot ordningslagen, t ex misshandel, så tas de i vanlig ordning hand om i tingsrätten. Genom tillträdesförbudet och förhandlingen i tingsrätten stävjas problemen på ett adekvat sätt. I det engelska systemet finns det däremot ett syfte, man försöker förhindra personen att närvara på matcher utomlands. För att förhindra personen att närvara i England har man själva tillträdesförbudet och förhandlingen i domstol.
Bodströms argumentation får istället ses för vad det är, en markering av politiska skäl. Som politiker måste han framstå som handlingskraftig och lagstiftning är det verktyg politikern har. Stödet för sin poäng finner Bodström främst i det ”sunda förnuftet”, det finns dock inga undersökningar som visar på att hårdare straff leder till minskade problem. Det finns också ett annat problem med en sådan argumentation, så länge man inte ser en markant minskning av problemen kan man alltid argumentera för att det krävs hårdare tag. På sikt skenar kostnaderna iväg till ingen nytta.
Debatter av det slaget som förs i Kvällsöppet leder ingenstans eftersom målet man strävar efter är ouppnåeligt och det populäraste förslaget till lösning inte är genomförbart. Min fråga blir då om inte det är just den formen av debatt som passar programmet bäst? Lennart Ekdahl kan fortsätta ta upp problemet och framstå som journalist med pondus. Marcus Birro kan fortsätta prata om Italien som passionens hemland. Sist men inte minst kan Patrick Ekwall visa upp sina nya skjortor, den ena fulare än den andra.
