Krönikan: Hyllning till två stora och små kämpar
Under mitten av 80-talet arbetade jag på Dagens Nyheter. I företagets cafeteria arbetade då Sven-Erik Olsson. När jag såg honom på arbetet första gången kände jag igen honom men kunde inte placera honom. Efter ett par dagar förstod jag varför.
Han bar vit restaurangklädsel, tidigare hade jag bara sett honom i AIK-utstyrsel på Hovet och Råsunda, dessutom alltid i sällskap med sin identiskt like tvillingbror.
Vi började växla några dagliga ord under mina fikapauser. Allt som oftast handlade vår konversation om AIK. Svempa – som Sven-Erik kallades på tidningen – var en aning udda men det visade sig snabbt att han var mycket insatt i AIK´s ve och väl.
Det kanske största av många minnen av Svempa var när min jobbarkompis Magnus och jag över en fika pratade om att det vore kul att lira lite fotboll. Ett företag som Dagens Nyheter måste väl ha ett lag. Svempa hörde vårt samtal och meddelade att han spelade med ett av tidningens lag och när vi undrade ifall det fanns plats för två till svarade han ja utan att blinka.
Genom fotbollen lärde jag också känna hans tvillingbror Lennart som även han var med i laget. Bröderna Olsson var då ungefär lika gamla som jag är nu. Resten av laget bestod av killar mellan 20 och 25. Då åldern börjat ta ut sin rätt spelade Svempa och Lennart inte längre så mycket men de var alltid med vid matcherna och jag kan utan tvekan säga att deras engagemang för det här korplaget var större än vad vi andra kunde uppbringa tillsammans.
Jag slutade min anställning på tidningen och har sedan dess bara träffat bröderna Olsson sporadiskt i samband med AIK-matcher. Några korta artighetsfraser var vad det brukade bli men det slog mig varje gång att de här bröderna verkligen var genomsnälla. De hade alltid ett vänligt ord över och visade alltid upp något så sällsynt som äkta glädje.
Nu är Lennart borta. Kampen mot cancern gick inte att vinna. Hans tvillingbror som han delat allt med i livet. Fotbollen, umgänget, bostaden – ja allt – finns inte hos honom längre. Svempas sorg tror jag är svår att förstå. De har delat varandras liv längre och intensivare än vi andra gjort eller kommer att göra med någon. De föddes samma dag och har sedan dess levt ihop tätare än något gammalt gift par jag kan erinra mig.
I sådana här stunder är det lätt att ta till klyschan ”tänk vad lite fotbollen betyder när sådant här händer”. I det här fallet tror jag inte den klyschan är sann. För Svempas del kan istället fotbollen, AIK och gemenskapen runt klubben och matcherna istället får ännu större betydelse. Svempa – jag väljer att kalla honom så eftersom det var under det namnet jag lärde känna honom – och Lennart levde för AIK och för varandra. Nu har Svempa AIK kvar medan hans bror är borta.
Lennart fick sluta sitt liv med att följa guldkampen på riktigt nära håll. Han fick resa med laget och sin tvillingbror till Göteborg och det känns på något sätt rättvist och fint att hans sista år blev ett guld år. Till och med ett dubbelt sådant. 2lax9 kommer inte bara vara året då AIK regerade svensk fotboll totalt. Det blev också året då en av AIK´s trognaste och hängivnaste supportrar gick bort.
Till Svempa vill jag säga att vi känner inte varandra längre men mina tankar går i dessa dagar oavkortat till dig. Fortsätt att kämpa på egen hand. Du klarar det grabben.
Till Lennart kan jag bara säga. Vila i frid. Ifall himlen är rättvis så sitter du där tillsammans med Isidor Behrens och tillsammans får ni avnjuta AIK´s vidare framgångar från ovan.
