Gästkrönika: Nya Stockholmsarenan ett arkitektoniskt fiasko och slutet för Hammarby Fotboll
Hammarbysupportern Sven Lindberg inkom med en gästkrönika där han delger sina synpunkter på arenaprocessen.
Hösten 2012 går Hammarby Fotboll mot en säker död. Då spelas den sista matchen på Söderstadion och nya Söderstadion eller Stockholmsarenan invigs. Att den fotbollskultur Hammarby står för går i graven råder det ingen tvekan om. Det framgår klart om man tar del av arkitekternas förslag på hur Stockholmsarenan och omgivande bebyggelse ska utformas. Fullföljs planerna med beslut i kommunfullmäktige får Stockolm som det mycket riktigt låter från propagandamegafonerna ”en arena i världsklass” - världens sämsta. Sämre än det hittills största arenafiaskot i Stockholm med omnejd: Globen, numera Ericsson Globe.
Ericsson Globe tar trots sin stora volym in alldeles för lite publik, 13 - till max 16 000 åskådare. Den borde som motsvarande arenor i samma storlek ta in mellan 20- och 25 000. Nu kommer det för lite folk till konserterna vilket gör att många av de största artisterna inte heller kommer. Och den publik som kommer till Ericsson Globe vantrivs. Både hockeyfansen och konsertpubliken föredrar gamla klassiska men ålderstigna Hovet. Skälen är många men framför allt handlar det om att kontakten mellan publik och aktörer är i det närmaste obefintlig i Ericsson Globe. Förutom den i alla avseenden felplacerade och alldeles för dominerande resultattavlan ”jumbotronen” saknar Ericsson Globe akustik. Det vet alla som varit där. Miljöljud som skott i stolpen eller toner direkt ifrån musikinstrument kan publiken inte höra lika lite som aktörerna kan uppfatta publikens reaktioner. Samspelet mellan publik och aktörer ersätts med ljudeffekter från diverse trivselfascister vid mixerbordet. Resultatet är att vanlig sportintresserad publik som följer seriespel inte kommer tillbaka. Stockholmslagens fans har inte och kommer aldrig någonsin att se Ericsson Globe som sitt lags hemmaarena. Därför är det en gåta hur man kan komma fram till att bygga något ännu sämre – den nya Stockholmsarenan. Att man i Stockholms stadshus inte har lärt sig något efter tjugo års erfarenheter från Ericsson Globe är fullständigt obegripligt. Den enda någorlunda rimliga förklaringen är Stockholmsarenan inte en fotbollsarena utan i första hand en konsertarena som evenemangsarrangörerna därmed är beredda att investera i.
Grundproblemet med Stockholmsarenan är att den byggs på en alldeles för liten yta. Inte ens en fotbollsarena av Söderstadions storlek som bara rymmer cirka 15 000 åskådare, skulle kunna få en funktionell utformning på den avsmalnande tomten söder om Ericsson Globe. Och ändå ska man bygga en dubbelt så stor med minst 30 000 sittplatser. Resultatet blir en deformerad arena med väldigt många platser på den norra kortsidan, för få platser på långsidorna och i proportion ytterst få på den södra. Flest platser på de minst attraktiva lägena. Vidare alldeles för branta läktare som gör att publiken inte gärna står upp, hoppar eller dansar närmast skyddsräckena. Läktarna byggs i etage vilket innebär att all kontakt mellan publiksektionerna försvinner. Att åtminstone bygga en klackläktare utan etage som alla fans så hett eftertraktar och som man faktiskt byggde på nya Swedbank Arena i Malmö, är helt uteslutet i Stockholm.
De flesta bilder och modeller som hittills presenterats är starkt förskönande och vilseleder den som försöker skapa sig en bild av hur Stockholmsarenan kommer att upplevas. För bygger man enligt nuvarande ritningar blir det en synnerligen mörk och ogästvänlig inomhushall med taklucka. Hammarby kommer aldrig att mer att spela en hemmamatch i dagsljus. Akustiken kommer inte att bli lika obefintlig som i Ericsson Globe utan lika hopplöst bångstyrig som i andra arenor med tak som exempelvis Amsterdam Arena.
Riktigt gräs kan alla fotbollsälskare glömma. Det blir plast. Fotboll på plast är enligt alla spelare och tränare inte riktig fotboll utan en annan sport. Att det sedan bara är av sponsorer oberoende spelare och tränare som säger det rakt ut är en sak. Men alla vet. Plastfotboll är inte bara tråkig att spela, för publiken är den värdelös att se på, helt enkelt urusel underhållning. Och den är inte alls accepterad i internationella sammanhang. Så ska Stockholmsarenan vara ett stadion där internationella matcher spelas kan man mycket väl bli tvungen att lägga in riktigt gräs. Hur en lösning med naturgräs ser ut måste redovisas innan man går vidare. Men nu mörkar alla inblandade när frågan kommer upp.
Precis som med Globen kommer det säkert mycket publik i början men när nyfikenheten lagt sig blir det en arena stockholmarna starkt ogillar och därför överger. Och vad Hammarbys alla trogna fans ska ta sig till är svårt att förutspå men fotbollen som vi idag känner den kommer att gå i graven tillsammans med Hammarbys själ – läktarkulturen. Hammarbys fans var först och har sedan starten på 1970-talet varit ledande när det gäller positiv läktarkultur i Sverige. Men den kommer inte att kunna föras vidare. Den unika stämning som råder på Söderstadions läktare kommer att tvärdö i den nya Stockholmsarenan och därmed dör Hammarby Fotboll.
Men det finns fortfarande möjligheter att förhindra katastrofen. Det första som måste ske är att beslutsfattarna i Stockholms stadshus ser till att få fram en tillräckligt stor tomt att bygga arenan på. Läget är utmärkt och det intilliggande Slakthusområdet ger stora möjligheter att lösa grundproblemet. Den utvidgade eller nya tomten skulle också skapa möjligheter för drygt 30 000 åskådare att samlas utanför arenan innan match och snabbt och smidigt kunna lämna den.
Det andra som måste ske är att den arena som byggs blir en funktionell arena. Var man än sitter så ska man se bra. Alla platser ska vara lättsålda. Inte som på Nationalarenan Råsunda där man efter ett antal fuskrenoveringar har flera tusen platser på olika etage som är i det närmaste helt obrukbara. En arena utan etage är det bästa som finns för alla som vill uppleva och känna att man är en del av en gemensam upplevelse. Det gäller alltid vare sig det är sport, musik eller något annat.
För det tredje är fotboll en utomhussport. Därför ska man inte ha ett heltäckande tak som utestänger allt väder. Det vet man inom friidrotten. Det finns världsrekord inomhus men det är utomhusrekorden som räknas. Det finns inomhusfotboll på alla möjliga underlag men det är utomhusfotboll på naturgräs som räknas. Låter man bli att bygga heltäckande tak blir arenan inte bara attraktiv för fotbollsälskande spelare och åskådare, även gräsmattan blir av högsta kvalité vilket gynnar fotbollen som spel och själva bygget blir avsevärt billigare.
Men snart är det kört. Alla ansvariga verkar acceptera galenskapen. Förverkligandet av arenafiaskot närmar sig. Och går det så illa har Hammarby Fotboll tre säsonger kvar i livet.
Sven Lindberg - medlem i Hammarby Fotboll och Bajen Fans
