Krönika:Fotbollen måste förbli möjligheternas sport
Tiden för de mindre orterna har varit förbi varje år de senaste 30 åren enligt den så kallade expertisen, hur det nu kan vara möjligt?
Efter 24 års lååååång väntan lär det ta sin tid. Men så här i vad man kan kalla "uppvaknandets tid" så känns det ändå dags att ta en titt på vad det här med Allsvenskan egentligen är. För många har det varit något ouppnåeligt. Men nu är vi där och vi ska se till att vara kvar här där vi hör hemma!
Det snackas dock om att det är så stor skillnad mellan Allsvenskan och Superettan - att det nästan ska vara omöjligt att lyckas hålla sig kvar. Dessutom finns det de som anser att det är illa för svensk fotboll att sådana "smålag" som vi är i Allsvenskan.
I vanlig ordning är proportionerna väldigt vrånga. När många pratar om storstäder nämns Stockholm, Göteborg och Malmö i sammanhanget. Övriga är småstäder. De som har färre än 100 000 invånare, vilka är sju till antalet, är landsort. Denna oerhört snedvridna bild är naturligtvis skapad av personer som befinner sig i de så kallade "storstäderna".
Det finns drygt 100 städer i landet och delar man in dem i stor-, mellan- och småstäder (med första och tredje kvartil som gränser) bör fördelningen av invånare vara som följer.
Storstäder över 40 000
Mellanstäder 20 000 - 40 000
Småstäder mindre än 20 000
Åtvidaberg är ingen stad över huvudtaget med 7 600 invånare.
I hela kommunen bor det 11 500 personer.
Tiden för de mindre orterna har varit förbi varje år de senaste 30 åren enligt den så kallade expertisen, hur det nu kan vara möjligt?
Faktum är dock att de mindre orterna har stått sig allt starkare i elitfotbollen. Mjällby, där det bara bor 2 000 personer (inklusive Hällevik där arenan Strandvallen ligger), följde alltså med oss upp i Allsvenskan. Ljungskile med drygt 3 000 invånare har etablerat sig som elitlag och Degerfors med 7 500 invånare är tillbaka i Superettan.
Det är märkligt att invånarantalet i själva huvudorten ska gälla som en måttstock på om laget hör hemma i eliten eller inte. Det sportsliga måste ju avgöra annars är det ju ingen idrott. Jag har svårt att se basket som idrott eller för den delen ishockey i NHL. Stängda ligor innebär att lag från lägre divisioner inte kan avancera till högsta serien och då är det enligt min mening ingen idrott.
Fotbollen har, som tur är, en väldigt lång tradition och är därmed fortfarande en idrott i hela Europa, där de sämsta lagen flyttas ner och de bästa från andradivisionen tar steget upp till den högsta serien.
Märkligt nog finns det också många som talar om att det bör vara färre antal lag i Allsvenskan för att det ska bli en jämnare serie, samtidigt som samma personer menar att det ska var två-tre lag som alltid är i täten år efter år. Hur den ekvationen går ihop begriper jag dock inte.
Hur bra är det för fotbollsintresset i stort om det är samma lag i toppen år efter år?
Hur bra är det om topplagen är överlägsna år efter år och möter för svagt motstånd i seriespelet när det är dags för europacupmatcherna?
Hur bra är det för spridningen för fotbollen i Sverige om ligan bara innehåller 10 lag och alla kommer från de största städerna?
Namnet Allsvenskan har funnit sedan 1924. Namnet antyder att ligan ska gälla för hela Sverige. Att lag från hela landet ska kunna spela i den serien. Om det som i år är åtta lag från de två största städerna innebär det tolv stockholmsderbyn och lika många göteborgsderbyn. Det är klart att ett derby då blir mindre speciellt. Eftersom Hammarby och Örgryte åkte ur minskas antalet derbyn till sex var från de båda städerna. Dessa derbymatcher tar också fokus från övriga matcher i omgången. Sett till detta perspektiv är allsvenskans fördelning av lag alltså mer gynnsam säsongen 2010.
Naturligtvis tappar Allsvenskan publik eftersom Hammarby lämnar serien. Hemmasnittet på 10 381 matchar naturligtvis varken vi eller Mjällby, men inget annat lag i Superettan skulle ha fått högre publiksnitt i Allsvenskan än vi och Mjällby kommer få i Allsvenskan. Ja, det skulle vara Norrköping då, men de var ju inte ens nära att ta steget upp.
Hungern efter att se fotboll både på Kopparvallen och Strandvallen är mycket stor. Det var ju 27 år sedan vi spelade i Allsvenskan och 24 år sedan MAIF var i finrummet.
Enligt den marknadsundersökning som genomfördes förra hösten kommer hälften av våra åskådare utanför Åtvidabergs kommun. Undersökningen visar också att ju större matcher desto större är andelen som kommer utanför Fotbollens Mecka. I Åtvid med grannkommuner bor det 220 000 invånare och i en större region (Östergötland med grannkommuner) finns det över en halv miljon människor.
Den lilla orten Åtvidaberg begränsar alltså inte våra möjligheter, tvärtom öppnar allsvenskt spel nya dörrar ut i den folkrika regionen. För spel i högsta serien kommer folk i betydligt större utsträckning ta sig de antal mil som krävs för att nå Fotbollens Mecka.
Närheten till Stockholm gör också att AIK och Djurgården kommer att komma med stora publikskaror. Många lag har också supportrar i vår region som naturligtvis vill komma till Kopparvallen.
Glädjande är att vi får ta in 7 800 personer på Kopparvallen. Ett max på 5 000 personer figurerade, men reglerna som sattes på representantskapet för ett år sedan är glasklara.
"Om förening senast före säsongen 2010 kan uppvisa en skriftlig förbindelse om pågående eller planerad ombyggnation av befintlig arena eller nybyggnation av en kategori 3-arena har föreningen rätt att frångå ovanstående krav för perioden 2010-2013 förutsatt att ny kategori 3-arena är färdigställd innan säsongen 2014."
En sådan plan finns givetvis för hur läktare med 3 000 sittplatser under tak ska anordnas på Kopparvallen, därmed begränsas inte antalet ståplatser till följd av hur många sittplatser som finns i dag. 2014 är det dock glasklart: att 80 % av alla platser på Kopparvallen måste vara sittplatser vid allsvenskt spel.
Dessa krav som är jämställda med att spela semifinal i Champions League är naturligtvis ren idioti. Det finns nämligen studier som visar att sittande publik är säkrare än de som står upp. Som vanligt när åtgärder vidtas i samhället så är det rent tekniska insatser som används. För att förbättra beteenden görs nästan ingenting.
En förändring har dock skett: att så kallade supportrar som kastar in saker på plan, springer in på plan och sparkar ner någon eller använder pyroteknik kan ställas inför rätta om identifikation säkerställs. Detta är ett fall framåt. Tidigare har supportrar i stort varit allmänt villebråd (tyvärr kommer det förmodligen fortsätta att vara så ändå).
Begår en supporter till ett lag en regelvidrig handling smutskastas hela supportergruppen, vilket är densamma som att en person i en ort begår ett brott och då ska hela ortens befolkning smutskastas och straffas.
En attitydförändring måste ske. Och det gäller inte minst de personer som ska hålla ordning på säkerheten vid arenorna. Det finns en hel del av dessa som bara vill visa sin makt i stället för att stävja ordningen.
När vi mötte Hammarby i cupen stod dock vare sig polisen eller domarna pall för Bejens supportrar. Två regelvidriga mål i slutet av förlängningen avgjorde till Hammarbys fördel. Med Bajens klack bakom målet vågade inte domartrion agera och inte heller polisen för att plocka bort en visselpipa som någon försökte förstöra matchen med.
Att det är extra säkerhetspådrag när lagen med de största bortaskarorna kommer måste vi givetvis köpa, men när vi möter Häcken och Trelleborg, ja då finns det ju ingen anledning med större pådrag och krav än i Superettan. Det sunda förnuftets tid verkar allt mer ha avtagit.
Att det går att hålla ordningen visade vi också på Skytteholms IP. På denna lilla arena, som långtifrån håller de elitkrav som finns, fick vi trängas ihop. Och hur många lag får med sig 1 200 personer till en bortamatch över 20 mil bort? Visserligen var det en oerhört speciell match, men ändå. Örgryte till exempel har sällan speciellt mycket folk på bortamatcherna. På hemmaplan hade ÖIS ett snitt på 4 939. I invigningen av Gamla Ullevi kom det hela 17 531 personer i derbyt mot GAIS i premiären och i derbyt mot IFK Göteborg var publiksiffran 11 199. Bortsett dessa derbyn (men inklusive derbyt mot Häcken, 3 572 personer) uppgick publiksnittet till 3 489 personer. Detta är ett snitt som både vi och Mjällby säkerligen kommer att slå med råge.
Vi kommer också att få bättre publiksnitt än Häcken (3 178), Trelleborg (2 992) och Brommapojkarna (2 860). Att det ur publik synvinkel inte är bra med för många lag från de två största städerna syns alltså med tydlighet, trots att de båda hade tre derbymatcher.
Publik sett är det alltså ingen nackdel att vi och Mjällby tog setget upp utan en fördel. Däremot är det an nackdel att Hammarby åkte ur men det rår ju varken vi eller Mjällby för.
Det finns de som snackar om att Allsvenskans publikintresse är en katastrof och än värre säger de att det blir nästa år. 7 952 var snittet i år, vilket är betydligt lägre än vad det var 2007 (10 258), men samtidigt får vi inte glömma bort att intresset har varierat kraftigt genom åren. 2007 års publiksnitt har inte överträffats sedan 1963. Årets publiksnitt överträffades ingen gång mellan året 1978-2000. 1992 var det allsvenska snittet endast 3 990.
Även om det finns många som är skeptiska till en Allsvenska med ÅFF och Mjällby så finns det många som tycker att det är positivt.
Landslagsspelaren Tobias Hysén skrev exempelvis så här i sin blogg:
"Åtvidaberg och Mjällby är två klassiska lag och det känns skitkul att de är uppe igen. Jag har mött dem i superettan och det brukar alltid vara bra med folk på både Kopparvallen och Strandvallen."
Torbjörn Nilsson
