Att vara Bajare, hösten 2009
Det är, med jämna mellanrum och i perioder, ganska tungt att vara Bajare. Just nu är en sådan tidpunkt, och frågan är om inte den här svackan känns tyngre än många tidigare...
Hammarby Fotboll står utan tränare, utan permanent VD, och till synes utan plan för kommande säsong. Istället finns en dålig ekonomi och en enorm mängd frågetecken att räta ut. Dessutom stundar ett enormt jobb med att återupprätta förtroendet hos dem som lagt och lägger ner tid, pengar, tårar, svett och själ för att följa och stötta föreningen och som nu befinner sig i olika stadier av illamående och ja, faktiskt en sorts lidande även om den är av I-landssorten.
I såna tider som råder nu är det lätt att glömma bort att Hammarby är en idrottsförening och istället se det som familjemedlemmen som gått vilse i livet och som man inte verkar kunna hjälpa hur man än gör. Forumen är fulla av diskussioner kring Fredrik Söderströms lön, vilka styrelseledamoter som är sämst, vilka spelare vi borde slumpa bort, hur vi ska ha råd att spela på nya Söderstadion, etc. Detta varvat med drömmande inlägg där Runström och Kennedy kommer hem till Söderstadion och ställer saker till rätta 2010. Det är kort sagt inte så mycket faktisk idrott som faktiskt diskuteras runt Hammarby Idrottsförening.
Hammarby ÄR dock grönvita matchställ med världens vackraste klubbmärke, på spelare som sliter och gör allt för klubben. Vi får inte glömma det, och det lättaste sättet som jag vet att påminnas om det är att gå till Eriksdalshallen. Igår kväll spelade Hammarby ut svenska mästarna i en otroligt underhållande match som alltså resulterade i att Alingsås åkte på sin första förlust för säsongen. Detta trots att Hammarby haft ganska svårt i årets elitserie och sladdar lite i tabellen.
Varför lyckades de med detta? Jo, för att Hammarby också ÄR en entusiastisk publik som bär fram laget, och igår för första gången i år lyckades fler än 1000 personer ta sig till Eriksdal för att ge sitt stöd. Och spelarna svarade. Det har nog aldrig varit tydligare för mig vad samspelet mellan lag och publik betyder.
Hammarby Handboll har elitseriens sämsta publiksnitt trots att de skämt bort oss med stora framgångar de senaste åren. Jag har verkligen ansträngt mig, men har inte lyckats förstå varför det är så. Jag vet inga aktiva i Hammarby som visar sådant hjärta för klubben som handbollsspelarna, och ändå så kommer vi inte. Det är för mig ett mysterium.
Handboll är också en sport utan stora pengar, och det är trots allt Hammarby vi pratar om så de vikande publiksiffrorna får även ekonomin att svikta. Med ett publiksnitt på ytterligare 300 personer per match hade detta kunnat undvikas, och spelare hade inte behövt säljas till konkurrenter mitt under säsong och allt var konkurshot heter vore ett minne blott.
Jag VET att handboll inte är allas favoritsport, och jag förstår och accepterar att olika bajare föredrar olika sporter utan att vara bättre eller sämre bajare för det. Dock så tror jag de flesta håller med om att Hammarby aldrig ska ligga sist i en publikliga. Jag vädjar till så många som möjligt att infinna er på Eriksdalshallen inför matchen mot OV Helsingborg den 9 december.
För Hammarbys skull. För de två poängens skull. För handbollens ekonomis skull. Men framförallt för att handbollsspelarna förtjänar det, och för din egen skull för att du ska få bajenglädjen tillbaka.
Det är två matcher kvar innan juluppehållet, som dessutom inte upphör förrän i februari. Vi ska klara av att få ihop 3000 personer på de två matcherna. Gör vi det så lyfter vi upp oss i publikligan, räddar ekonomin, stöttar laget och blir lite gladare och mer framtidstroende lagom till jul. Det kan inte vara fel.
/LTR
