Årets: Ljus i höstmörkret
Hösten är definitivt den årstid jag tycker minst om. Ofta är det mest kallt, grått och allmänt trist. I år dök det dock upp ett litet ljus mitt i allt det mörka och trista. Det tändes i mitten av september och bestod av lika delar stor, stark nigerian och liten, vesselsnabb göteborgare.
Under en stor del av säsongen -09 handlade mycket av snacket kring MFF om ineffektivitet och oförmågan att göra mål. Visst, man förde ofta matcherna och spelade bra, åtminstone fram till sista tredjedelen av plan, men det skapades förtvivlat få riktigt vassa målchanser. I takt med att poäng efter poäng gick förlorade blev frustrationen över bristen på mål allt större bland supportrarna, och kritiken mot spelarma var hård, speciellt mot våra forwards. 
Augusti var en riktigt bedrövlig månad med förlusten mot ÖIS som det värsta bottennappet och det mesta kring himmelsblått kändes nattsvart.
Känslan inför kommande matcher var mer en orolig klump i magen än spänd förväntan, och bortamötet mot DIF benämndes här på Himmelriket: "SM-final för storklubbar på dekis". Men just där, 14:e september mot Djurgården på Stockholms Stadion fick i alla fall den här supportern tillbaks lite av hoppet och glädjen kring Malmö FF igen.
Det började visserligen inte särskilt bra, DIF startade starkt och tog ledningen en bit in på andra halvlek och MFF hade svårt att komma till bra avslut. Men så strax innan pausvilan slog han till, Edward Ofere, en av lagets mest kritiserade spelare och gjorde sitt första allsvenska mål 2009! Det var kanske inte ett så vackert men ack så viktigt! Detta mål blev starten på rena ketchupeffekten i målgörande för våra forwards. Eddie stod ju i DIF-matchen även för det avgörande 1-2 målet. I den följande matchen, den fantastiska 5-0 segern hemma mot ett guldjagande Elfsborg, gjorde Eddie och Daniel vardera två mål. De fortsatte i samma takt under en stor del av hösten och lyckades få till sisådär runt ett dussin mål var innan säsongen var över. Plötsligt var det riktigt roligt att gå på fotboll igen, man slapp ha den där klumpen i magen innan matcherna och vi fick se MFF vinna matcher komfortabelt igen.
Vad beror det då på att de plötsligt lyckades med det som tyckts så omöjligt under många månader? De fick själva frågan otaliga gånger i matchintervjuerna, utan att komma med några uttömmande svar. "Vi trivs ihop därframme" var den vanligaste sammanfattningen och att de passar ihop som spelartyper är självklart en av anledningarna till målkavalkaden. Att laget gick tillbaks till 4-4-2 är troligtvis en annan. Under många matcher i början av säsongen fajtades Eddie tröstlöst ensam uppe på topp, när han vann boll fanns sällan några vettiga passningsalternativ och när inläggen kom var han ofta ensam himmelsblå i boxen. Daniel Larsson såg ibland lite bortkommen ut på sin kant, tog ofta emot bollen stillastående och utnyttjade inte sin snabbhet på bästa sätt. Sen ska man såklart inte glömma bort att det fanns många andra som var med och såg till att det började vända. I matchen mot DIF var till exempel Guille lysande, och självklart är våra forwards beroende av att resten utav laget också fungerar.
Vad ska vi förvänta oss av Daniel och Eddie 2010? Visst, under en hel säsong räcker det troligtvis inte med bara dessa båda herrar i anfallet för att nå toppen i Allsvenskan, hos många står en målgörare högt på önskelistan av värvningar, men de utgör definitivt ett bra alternativ! För Daniel Larsson måste det vara en kick att få vara med i truppen på landslagets vinterturné och det kommer säkerligen att vara positivt för hans utveckling. Jag hoppas att vår "dynamic duo" fortsätter spotta in mål nästa säsong, och för min del får de gärna börja redan under försäsongen. Den typen av ljus behöver vi inte bara under hösten utan året om!
