Julspecial: GF möter Martin Mutumba
Jag träffar Martin Mutumba en regnig höstdag. Han berättar om sina ambitioner med karriären, livet i förorten, sina tatueringar och en del annat.
Först och främst, varför har det gått så bra för dig den här säsongen?
- Jag har fått stort förtroende från tränaren. Jag har haft Stahre som tränare sedan jag var 14 år så han känner väl till mig. Han har sett mig komma med sparkcykel till träningen, han har sett mig köra bil utan körkort. Han vet hur Martin Mutumba funkar, han kan hela min bakgrund. I år hade jag tur att jag hade honom som tränare. Jag fick spela vissa matcher när jag var helt ur form bara för att jag skulle få rutin. När jag avgjorde matcher på egen hand tackade jag bara honom. Det är ingen människa som trott på mig lika mycket som han. Han är bra på att hantera spelare, kan man hantera Martin Mutumba kan man hantera vem som helst.
Trodde du själv på den här utvecklingen?
- Därifrån jag kommer tror man alltid på sig själv. Jag visste att det skulle gå bra. Jag har alltid sagt att ”det jag säger kommer hända” för så bra fotbollsspelare tycker jag att jag är. Det är ingenting jag säger bara för att vara kaxig utan därifrån jag kommer är det så det fungerar, det du säger ska hända.
- När jag var 18 år och inte spelade i AIK längre tänkte jag tatuera in ”I’ll be back” under en råtta. Tyvärr blev inte tatueringen av men jag ville säga att jag har jobbat för det här så länge. Alla mina kompisar, min familj och alla som känner mig visste att jag bara ville komma tillbaka till AIK, jag hade en revansch, en hämnd att utkräva.
- Nu när jag är tillbaka känns det som en dröm som gått i uppfyllelse, men det var också en plan att den dag jag kom tillbaka skulle vi vinna allt som går att vinna. Jag var inte intresserad av att sluta femma och få ganska lagom med speltid. Jag skulle spela alla matcher så länge jag var frisk, jag skrev inte på för AIK för att sitta på bänken.
Årets AIK har satsat på kontinuitet till skillnad från fjolårets då man bytte elva så fort en spelare gjort en dålig match. Är det viktigt med kontinuitet?
- Jag hade Norling i juniorlaget och tyckte han var en riktigt bra tränare redan då. Hans filosofi var att rotera medan Mickes filosofi är att spela med samma elva hela tiden och jag hade turen att vara med i den elvan även fast vi har ett så bra lag, säger Martin ödmjukt.
AIK har blivit en smältdegel för olika kulturer, samtidigt har den svenska integrationspolitiken havererat fullständigt. Vad är det som gjort att årets AIK, till skillnad från övriga samhället, lyckats så bra med sin integration?
- Vår tränare och sportchef och alla våra ledare har tillsammans gjort ett jättebra jobb. Stahre är tydlig med att det är svenska som gäller. Tidigare tränare jag haft har gått kurser för att lära sig kommunicera med alla spelare. Mikael Stahre har stor del i att den lyckade integrationen, han är van vid att arbeta med invandrare sedan tiden i Väsby. Resultatet har blivit att AIK är som en stor familj där alla umgås med varandra. Och som jag sa, kan man klara Martin Mutumba kan man klara av vem som helst.
Hur är stämningen i omklädningsrummet?
- Alla kan umgås med alla. Ibland umgås jag med Kenny Pavey och ibland med Nisse Johansson. Mest umgås jag med Yussuf Saleh, Walid Atta och Saihou Jagne, det är vi som är det unga gänget.
Invandrartäta förorter får ofta fram bolltekniska spelare. Vad beror det på?
- Man spelar mycket streetfotboll. Det är mitt liv, jag är aldrig för trött för att lära mig ett nytt trick. Det kanske är mitt barnsinne men jag tycker att om man är bäst på gatan då är man bäst på att spela fotboll. Samtidigt har jag överdrivit, jag har gått in i fotbollen helt och hållet. Jag spelar fortfarande gatufotboll och när vi inte har träning kan jag spela åtta timmar på en dag.
Finns det någon spelare du inspireras av och försöker efterlikna?
- Jag hämtar inspiration från gamla Ronaldinho, fotboll var en show när han spelade. Även gamla Ronaldo genom att ha bra ryck när jag springer och komma till rätt lägen. Det kanske är tråkigt att säga men jag spelar där Micke vill ha mig. Det känns som att med det här laget blir det bra vart jag än spelar. Jag är forward i grunden men Micke sätter mig ofta på kanten eftersom han tycker jag är bra en mot en. Det är många som skojar och säger att ”Martin har ingen position, han bara springer överallt”. Men så bra har jag inte blivit, kanske nästa år, säger Martin och skrattar.
***
Martin Mutumba kom fram som en jättetalang men karriären stannade sedan upp efter ett benbrott. Jag frågar vad det egentligen var som gick snett.
- Jag började hänga med fel folk och blev en dålig människa själv. Men jag lärde mig mycket av det, så ibland känner jag att det kanske var lika bra att jag bröt benet.
Kände du någon gång att du var nära att ge upp karriären?
- Jag kände det flera gånger i Finland. Det var ganska deprimerande där, och det handlade mycket om att jag skulle bygga upp mig själv som människa. Jag utvecklades ingenting som fotbollsspelare där, jag lärde mig bara nya tricks. Jag blev en bättre fotbollsspelare när jag var i Väsby än i Finland.
Via Finland dök sedan Martin upp i Väsby. Jag frågar hur den resan gick till.
- I AIK hade vi en tränare som hette Janne Stahre som senare var i Finland. Han ringde mig varje dag och sa att ”du borde komma till Finland, jag ska göra det till det nya Ajax”. Jag åkte dit och skrev på ett treårskontrakt. Tyvärr stack Janne efter två år och sedan hade vi en massa tränare, det var några som gillade mig och några som inte gjorde det så det var mycket upp och ner.
Om du skulle jämföra fotbollen i Finland och i Sverige.
- Det är mer fysiskt där. Det är egentligen ingen fotboll, de kan inte spela fotboll där. Ligan där var en pajasliga, man kunde spela två derbyn mot samma lag innan man mötte alla andra.
Det ryktades om att du var nära Deportivo La Coruña också.
- Jag spelade med juniorlaget som heter Fabril, som är för spelare under 23. Vi spelade en internmatch och jag gjorde tre mål i första halvlek. Sedan tränade jag med A-laget och gjorde vad jag ville kändes det som. Allt var verkligen perfekt i ”Depor”. Tyvärr ville min agent ha pengar ”under bordet”, tre miljoner eller något sådant medan jag spelade gratis. Jag sparkade min agent direkt och nu kör jag utan agent.
- Sedan var jag nära Hibernian. Det var en tränare i Finland, Paatelainen, som hamnade i Skottlands sedan, jag hade inte honom själv men vi mötte hans klubb så han hade koll på mig, han var helt kär i mig. Han sa att ”du behöver bara komma hit och spela en match så fixar jag resten”. När jag kom dit hade jag inte tränat på en vecka och vi hade snabbhetsträning och jag sträckte mig. Men jag spelade en match ändå men kunde inte gå för fullt. Jag sa till honom att ”nej, det här blir inte av”. Han tyckte det var synd men sa att ”någon dag kanske vi träffas igen”, men alla vägar ledde bara till AIK, så det var det bästa som kunde hänt mig. När jag skrev på för Väsby visste jag att det automatiskt skulle innebära att jag kom till AIK om jag gjorde en bra säsong.
***
Martin har valt att bo kvar i Rinkeby där han växte upp. När han frågar var jag bor svarar jag ”röda linjen” vilket är en sanning med modifikation. Vad är det som gjort att du stannat kvar i Rinkeby?
- Det är framförallt tryggheten och kärleken man får från folket, den kärleken är svår att hitta någon annanstans förutom i Förorten. Folk i Rinkeby tror på en, inte bara för att man spelar i AIK utan för att man är en medmänniska. Många har negativa tankar om personer från Rinkeby, och man försöker bevisa raka motsatsen. Jag är hela tiden nere på jorden, barn kommer och plingar på hemma hos mig och säger ”kom vi går och spelar fotboll”. Det är bara kul, jag börjar inte sväva och siktar på Barcelona. AIK är redan Barcelona i mina ögon.
Ser du dig själv som en förebild för unga i miljonprogrammen?
- Jag känner mig lite som en förebild, men samtidigt vill jag inte att många unga ska tänka att de ska gå samma väg som jag. Därför hoppas jag att inte många ungdomar tänker att de ska gå samma väg som jag har gjort. Man ska veta att det krävs mycket för att lyckas med samma resa som jag har gjort, därför vill jag inte se mig som någon förebild, säger Martin eftertänksamt.
Många TV-serier har gjorts som skildrat förorten, t ex Hammarkullen, Kniven i hjärtat m fl. Tycker du att skildringen av förorten stämmer överens med verkligheten?
- Jag tycker de ger en ganska bra bild. Förut tycket jag de gav en dålig bild, man tänkte ”sånt här händer aldrig i förorten”. Nu tycker jag ibland att de är lite för snälla, men de har ändå hittat en ganska bra balans. De kan ge en ganska bra bild för ”den där svensken som aldrig fattat vad som händer i förorten”.
Martins båda föräldrar är bördiga från Uganda. Det har tidigare varit tal om att han skulle spela med Uganda. Jag frågar hur han ser på framtida landslagsspel.
- Det har alltid varit min dröm att spela med Zlatan. Nu kanske det inte blir så eftersom han bojkottar landslaget men jag får kalla tillbaka honom säger Martin med ett skratt. Jag har sagt tidigare att det skulle vara kul att spela för Uganda men jag kan inte så mycket om landet och såna grejer. Det kanske vore lite coolare att spela för Sverige eftersom jag är född här.
Tror du att du har större chanser med Hamrén som tränare?
- Hamrén spelar en offensivare fotboll och det borde gynna mig. Med en ny tränare börjar alla på noll. Jag vet att jag kommer att spela i landslaget, jag vill skriva historia i vad jag än gör, det är inte många AIK:are som spelat i landslaget.
Martins kontrakt går ut efter nästa säsong. Enligt honom förs dock för tillfället inga diskussioner om en förlängning. Samtidigt har hans succéartade säsong väckt intresse utomlands. Efter att intervjun gjordes har uppgifter framkommit om att Martin är eftertraktad i Sydeuropa. Hur ser du på proffslivet?
- Jag fattar inte de som vill bli proffs till varje pris. Man kan spela Champions League och få ganska bra ekonomi i AIK, så varför ska man gå till andra lag? AIK är min klubb, jag har alltid varit glad när jag spelat här, publiken älskar mig, jag älskar dem. Möjligtvis om man får chansen att spela i Barcelona, men AIK är mitt Barcelona.
