Bäst & Sämst 2009
Himmelrikets redaktion presenterar årets bästa och sämsta MFF-upplevelser säsongen 2009. Med förhoppningar om ett bättre spelår 2010 önskar vi er alla ett riktigt Gott nytt år!
Jakob Svensson
Det nya MFF. Ny organisation, ny stadion, en ny nivå inom svensk fotboll off pitch. Nu väntar vi bara på resten.
Interna stridigheter. Styrelse och supportrar, MFF Support och MFF, supportrar mot supportrar. Nästa år står vi som en för klubben alla.
---------------
Magnus Johansson
För mig är det inga problem att välja - Bosse Larsson är störst. Punkt. Jag fick efter många om och men, med mycket hjälp av andra gamla MFF-spelare, till slut möjligheten att ringa upp honom för en intervju i våras. Det var andäktigt, det var magiskt. Årets bästa upplevelse! Jag kan ärligt säga att nu finns det inga personer kvar att intervjua som ens kommer att komma i närheten av Bosse Larsson. Inte Stefan Schwarz. Inte Roy Hodgson. Nej, inte ens Zlatan. Ingen.
2009 blev ett spelmässigt misslyckat år för Malmö FF. Igen. Det överskuggar stridigheterna inom och runt MFF, Labbes flytt, Miljans skada och en del annat mög under året.
---------------
Martin Grahn
Den otroliga känslan av att gå in på den nya stadion för första gången, förhoppningarna inför den nya säsongen med vad som var tänkt att bli en ointaglig himmaborg. Men som alla nya saker så funkar det oftast inte direkt. Vi kommer igen nästa år!
Med risk för att vara tråkig och svara som alla andra så kan man inte bortse från att det absolut sämsta i år, igen, är resultatet av säsongen, placeringen, att vi inte ens är nära om att kämpa om guldet.
---------------
Henrik Sjöström
Jämnt skägg mellan höstens superduo i Ofere-Larsson och 2000-talets bästa värvning i Ricardinho. Jag har inte sett en så bra spelare i Himmelsblått sen Jari glänste till som mest. Skillnaden var bara att Ricardinho spelade 29 matcher på en säsong och var bra i samtliga. Hittar vi motsvarande värvningar på några positioner till så kan vi ha Kalle Anka som tränare och Obelix som dietist, vi vinner ändå. Men när jag tänker efter så kan nog ingen av dem konkurrera med den fina arena vi fått. Det var alltid roligt att komma dit, även om laget "hade otur".
Oavgjort hemma mot Gefle, Örebro, Gais,Trelleborg, BP, Halmstad innan serien ens hade vänt var jobbigt. Men ärligt talat, att förlora mot Örgyte som efter 19 matcher hade EN vinst.... Det var som om en Trabant körde Chickenrace med en pansarvagn, och pansarvagnen hade glömt tanka och därmed stod stilla som Vasaskeppet på museum.
---------------
Åsa Lind
Så många hade väntat så länge på den och 13/4 var det äntligen dags - premiären på Swedbank Stadion! När matchbollen började vandra mot den symboliska avsparken och passerade den ena storspelaren efter den andra började såklart tankarn snurra kring vem som skulle kunna vara den som skulle slå själva avsparken. Med tanke på hur Bosse Larsson medvetet hållit sig undan från rampljuset trodde jag inte att det skulle bli han. Men så stod han där i mittcirkeln och fick ta emot hyllingar som aldrig ville ta slut, jag får erkänna att jag fick en tår i ögonvrån där. Att det hela kröntes med en välförtjänt seger mot Örgryte var såklart en viktig prick över i:et.
Ironiskt nog kom också det jag ser som årets sämst mot just Örgryte. Jag kan inte påminna mig att jag mått så dåligt i MFF-sammanhang som jag gjorde efter ÖIS-MFF 2009. Jag var sur, bitter, arg, ledsen, frustrerad men framför allt uppgiven. Tror jag avslutade mina fem snabba efter matchen med Himmelsblått = Nattsvart. Just då, efter den matchen kändes det som om det inte fanns en chans att saker och ting skulle kunna vända.
---------------
Ulf Nilsson
Svårt att säga något annat än den nya Stadion. Himmapremiären var magisk och även om det fanns en del barnsjukdomar, t.ex i form av långa köer och värdelöst utsläpp, är jag ohyggligt glad över vårt nya hem. Nu ska vi bara göra den till en ointaglig borg också så är allt frid och fröjd.
Att vi är ett lag som inte kan vinna när det betyder något. Tekniskt och taktiskt står vi oss mot de flesta lagen i serien - problemet är att vi saknar vinnarmentaliteten.
---------------
Ulf Österlind
De fem raka matcherna utan förlust, segern mot Elfsborg hemma och vår nya arena.
Tabellplaceringen. Det går inte att komma ifrån att det återigen är ett misslyckande. Det märkliga är att så fort vi tappat guldet, så börjar vi vinna. Men aldrig tillräckligt för att hamna bland topp 4.
---------------
Helen Johansson
Under året har jag imponerats av det fina spel laget visat upp. Har följt laget under många år nu och kan inte minnas att man spelat bättre fotboll sedan Roy Hodgsons epok i klubben i slutet av 80-talet.
Att MFF:s spelmässiga insats under året inte speglat av sig i tabellen.
---------------
Mikael Frohm
Bäst 2009 var absolut MFFs köp av den eminente keepern Johan Dahlin. Han gav den stadga åt försvaret som i princip saknats sen Jätte-Möller härjade mellan stolparna.
Sämst är de idioter som slåss, hotar och häcklar och samtidigt kallar sig MFF-supporters.
---------------
Anders Roth
Ska man gå på statistik så vore Miljan enklast att välja, en nick, ett mål.
Men jag säger Danne. Syns mest när han är skadad. Annars gör han ett grymt jobb och försöker hålla tät, vara ledare och pådrivare.
Labbes sätt att tacka föreningen. Han plockas hem efter en skadesejour i Holland, matchas in i spelet förra säsongen och var given denna. Tackar med orden "men sedan när kontraktet går ut kan jag leva som en kung".
---------------
Peter Lind
Stadioninvigningen: Förväntningarna innan. Stämningen där inne och till slut glädjen över att det blev mål och vinst efter en hel del frustration.
Frustrationen: Det var frustration över att det inte blev mål redan mot ÖIS. Vi anade inte att det skulle bli såå mycket värre. När det sen lossnar på hösten och möjligheten till den där fjärdeplatsen finns släpper man helt plötsligt in 4 mot KFF. Frustration.
---------------
Pontus Kroon
Utan tvivel den utveckling som de unga spelarna genomgick. De etablerade stjärnorna i all ära, det som gladde mig mest var hur Hamad, Sudic, Molins, Larsson med fler höll hög allsvensk klass. Här lyckades Rolle att skapa en trygghet hos individerna och en miljö som det gick att växa i. Allra mest gladde Molins som nog dessvärre snart är på väg ut i Europa.
Den taktiska katastrofen. Att fela är mänskligt och duon Nilsson/Grens ambitiösa tanke om possesionfotbollens införande i Malmö FF var väl 2008 ett intressant experiment. Efter en avgrundsdjup svacka i september det året gick man över till ett rakare och framgångsrikare spel som ”räddade” en sjätteplats. 2009 gjorde man om experimentet som landade i en ensam hobbit i boxen när inläggen slogs, total avsaknad av snabba omställningar och kvalskräck innan man övergick till ett rakt 4-4-2. Den här gången hann man ”rädda” en sjundeplats. Vad hittar man på 2010?
---------------
Charlotte Persson
Trots mina höga krav kan jag ändå se några positiva saker under året som har gått. Supervärvningen Johan Dahlin, som visar hur fingertoppskänsliga Malmö ibland är, är en av de bra sakerna. Jasmin Sudics mogna arbete i backlinjen, som bland annat ledde till att han under en match fick ta över kaptensbindeln från en utgående Daniel Andersson. Även den nya arenan, trots sina små brister, kvalar in under bäst i år. Glöm inte heller den där perioden när Malmö gjorde en massa mål och kändes som ett mini-Barca, underbart är tydligen kort!
Sämst har helt klart varit de otydliga tränarrollerna (jag säger nej tack till Hans Gren), de uteblivna resultaten (hur kan man INTE sätta en förstaplacering som mål för en säsong?) och alla osämjor (otaliga). Jag tycker att det är dags att rätt människor finns i Malmö FF under jubileumsåret 2010.
---------------
John Börén
Tja, om man tittar i tabellen eller prisskåpet hittar man inga nya glädjeämnen. 2009 lär vi inte minnas som ett blomstrande fotbollsår. Det vore förstås otacksamt att inte nämna den nya arenan, som ju faktiskt blev av efter alla år av långa köer och löparbanestetik. När jag utöver det stora bygget försöker hitta något positivt från föregående säsong hamnar mina tankar kring de spelare som faktiskt lyfte sig i år. Malmö FF har gjort många mindre lyckade värvningar senaste åren, och flera spelare har fått chansen, inte levererat och senare lämnat klubben med bortkastade år och sargade självförtroenden. Kouakou, Barlay, Babis… I år ska man såklart nämna firma Larsson-Ofere som efter en låååång uppförsbacke plötsligt var Allsvenskans hetaste anfallspar. Men även tidigare utdömda och ifrågasatta lirare som Markus Halsti, Rick Kruys och Robert Åhman- Persson lyckades under året visa både tränare, kritiker och sig själva att de hade mer att komma med. Det känns inte som att det hör till vanligheterna nuförtiden, spelare som bryter ihop och kommer igen. Det snackas ofta om att pressen på spelarna i Malmö är tyngre än i någon annan svensk klubb. Det vore skönt om den där pressen kunde bidra till att svetsa samman laget istället för att sänka individer. Så låt gärna 2009 bli starten för ett trendbrott, och låt gärna Wilton eller Jimmy Durmaz tokdominera 2010!
I den första Blådårar-filmen sammanfattar huvudrolls-supportern precis hur det känns, livet i allmänhet och efter ännu ett missat SM-guld i synnerhet: Man behöver fan en framgång nu. För visst är det så, vi skriker inombords efter några tunga segrar och en gyllene belöning. På flera håll har frustrationen blivit påtaglig. Tonen fans emellan har hårdnat på diskussionsforumen, MFF Support verkar ha överlevt sitt mest turbulenta år någonsin och i höstas sattes ett nät upp framför ståplats. Allt på grund av den osunda investeringen som det innebär att följa ett instabilt fotbollslag. Att satsa tid, pengar och känslor i något som gång på gång vägrar att betala tillbaka tillhör spelets regler, men det tär. Det tär något vansinnigt. Och ofta i år, har besvikelsen varit större än revanschlustan. Det är inte roligt, så ska det inte vara.
---------------
Simon Pålsson
Hemmapremiären hemma mot ÖIS. Tråkigt att den första matchen är den man helst kommer ihåg. När slutsignalen ljöd stod vi där, med sex poäng, en rykande fräsch borg och ett lag som såg slagkraftigt ut. Man fick inte njuta länge till dock.
Sämst under hela året var oförmågan att ta chansen när vi fick den. Vi stod flertalet gånger inför scenariot att vi kunde klättra om vi bara tog tre pinnar. Gång på gång misslyckades vi och vi sjönk istället mer och mer i tabellen. Usch.
