Årskrönika
Det är kallt och jävligt utanför dörren, långt borta är tankarna på att det ska spelas fotboll i Sverige om ett par månader. Snart är det dags för de första träningsmatcherna för säsongen och träningsläger utomlands. Men först försöker vi sammanfatta det blåvita året som gick.
Det var på Vallhalla vi satt och frös, den som sammanfattade det bäst uttryckte sig ”Kvinnor brukar tjata om att föda barn, de har inte sett en försäsongsmatch på Valhalla”. Rehn och Olsson hade ett vasst lag på pappret och Göteborg var en väntad guldkandidat då säsongen drog igång. Det mesta under vintern handlade annars om ”Bjärs-gate” där media skrev både det ena och de andra. Det var dåligt med nyförvärv in till laget inför säsongen, Mild höll hårt i plånboken eller var han upptagen med att bli glas-gubbe?
In kom Karl Svensson och Tobias Sana, en spelare tänkt för startelvan men med ett väldigt stukat självförtroende och en hel del stukade kroppsdelar, den andre kom med ett enormt självförtroende men var långt ifrån startelvan när säsongen drog igång.
Det var i Barcelona målsättningen sattes, Wernbloom berättade att målsättningen var topp fyra, (målsättningen utåt alltså). Inom gruppen snackades det självklart om högre placeringar och drömmar. Detta var inte bara året då IFK Göteborg skulle bli bäst i Sverige igen, det var året då man återigen skulle ta sig vidare ute i Europa. Men under försäsongsmatcherna och lägret i Barcelona så väcktes en oro hos undertecknad, vart fanns målskytten som skulle skjuta oss till guld? Tränarna var nöjda med truppen och där fanns det egentligen bara Hysén och Söder som tänkbara skyttekungar. Men skulle verkligen ”Tobbe” bli den som bar laget på sina axlar när det började bli tufft framåt hösten?
När väl den Allsvenska säsongen drog igång så fick man ibland nypa sig i armen på Gamla Ullevi för att se om man drömde. IFK Göteborg spelade drömfotboll på hemmaplan och manglingen av Djurgården på påskafton, visade tydligt att det här var vår nya borg, även om Djurgårdens säsong blev ett fiasko. Hysén hade lektstuga med Tauer och satte en del enkla mål i inledningen utav säsongen. Men man kan inte få allt som fotbollssupporter, om hemmaspelet var lysande så var bortaspelet en riktig berg och dalbana, tyvärr verkade den berg och dalbanan mest ha branta stup.
Men när vi då tog uppehåll i somras för att följa IFK Göteborg, eller oj förlåt U21-landslaget och deras framgångar så var det positiva miner hos de blåvita. Med i toppen och hemma på Gamla Ullevi var man fortfarande obesegrade, det skulle dröja tills sista omgången innan första försluten på nya arenan kom. Men under uppehållet så blev vi av med både Wernbloom och Bjärsmyr, många inklusive undertecknad trodde så att Mild och co hade sålt guldet. Ersättarna lugnade inte heller fansen till en början. Vad var Stiller, Bjarnarsson och Turunen för killar? Kunde de verkligen ersätta Wernbloom och Bjärsmyr? Stiller visade direkt varför han skulle förtjäna en plats i startelvan då han började ösa in mål. Efter ett par matcher var även Bjarnarsson en publikfavorit. Tyngre gick det för Turunen som gjorde Kalle Svensson sällskap på bänken resten utav säsongen.
Europa-äventyret tog även denna säsong slut innan det hade börjat för samtliga svenska lag. IFK Göteborg åkte ut mot Hapoel Tel Aviv, ett lag som kom till matchen med en egen insatsstyrka och efter två spelade matcher stod som segrare.
Det var nog ingen som hade kunnat gissa vem som skulle ersätta Bjärsmyr. Att se Hjalmar Jonsson i startelvan som mittback gjorde de flesta nervösa, spelaren som vi alla har en sorts hatkärlek till. Men under hösten växte Blåvitt och Hjalmar allt starkare i mina ögon. Trots skadeproblem till förbannelse och försäljningen av de två nyckelspelarna så fortsatte man att haka på uppe i toppen. Vinsten nere i Malmö är ett av de minnena vi tar med oss från denna säsong, Thomas Olssons mål och Christensens jätte-räddning. Andres Vasquez blev världskändis på en sekund när hans Rabona-mål kablades ut över nätet, att Kim Christensen skulle bli känd via att ha flyttat stolparna var det inte heller någon som trodde. Men den stackars dansken fick ta skiten för något som många målvakter har gjort i flera år. Men som de säger, all publicitet är bra publicitet...
Niclas Alexandersson hann med ett kort inhopp under de avslutande omgångarna och visade att den gamle håller ännu...
När det återstod ett par omgångar utav Allsvenskan så började man tänka ”Tänk om det blir en avgörande match mot AIK på Gamla Ullevi i sista omgången”. Spelare, ledare och fans till de bägge lagen började drömma om matchen, massmedia hakade på, Lagrell satt säkert och gnuggade händerna när han insåg vad som skulle hända. En totalt avgörande match mellan Sveriges två största klubbar. Om det var en mindre krigszon utanför arenan så blev det en ganska snäll tillställning på planen. Alexandersson och Bojan hade ett internt litet tjafs, Mutumba fick ett mynt i huvudet. IFK Göteborg och Stefan Selakovic var ett par centimeter ifrån ett nytt guld men det blev istället AIK och Daniel Tjernström som drog det längsta strået...
Efter matchen var besvikelsen enorm, i trappan ner till katakomberna under Ullevi försökte jag intala mig. ”Det har varit en bra säsong, Tänk på alla skadorna, Osv”. Men när jag tog klivet över tröskeln och in i Blåvitts omklädningsrum så var det som om syret i luften försvann. Det var egentligen först då som jag insåg hur jävla nära det hade varit...
När man följer sina favoritlag runt om i Europa, de flesta har ju ett lag de har lite sympatier för i England så blir man ofta förbannad över att spelarna inte visar något hjärta för laget. Jag kan försäkra samtliga supportrar till IFK Göteborg att samtliga spelare var extremt bedrövade, de flesta tänkte inte på sig själva utan er fans. De absolut bästa supportrarna i Sverige!
Nu ser vi till att ta revansch nästa år...
