Årskrönika 2009 - Uppståndelsen, Del I - Upp ur askan
"- Det kanske låter konstigt att påstå att vi är mer än nöjda med den gångna säsongen när vi nu missade division II. Men faktum är att vi har fått tillbaka klubbkänslan, harmonin och fått kontroll över ekonomin. Det var ju steg ett i vår lilla raket, säger Per-Åke Fahlén (dåvarande ordföranden).
Därmed hymlas det inte med att nästa steg är att nå tvåan redan nästa säsong. Steg nummer tre innebär division I till säsongen 1996.
Och steg fyra: törs man nämna det?"
Detta stod att läsa i Östgöta Correspondenten onsdagen den 4 november 1992. Rubriken löd "ÅFF-raketen lyfter?" och artikelförfattare var Claes Bellinger.
För mig personligen kändes det naturligtvis oerhört tufft att försöka överleva i division III. När jag blev ÅFF-are 1985 var vi snubblande nära att nå det allsvenska kvalet men sedan gick det utför och fallet blev totalt efter ett antal år i den näst högsta serien.
Det första olycksdatumet var den 22 oktober 1989 då vi fick lämna division I efter att IFK Holmsund vänt underläge 1-2 till seger 3-2 hemma mot Västerås SK. Det sista målet föll på övertid efter att VSK hade haft öppet mål, men missat i anfallet innan. Jag får kalla kårar då jag fortfarande hör radiorösten ekande i huvudet. "Västerås har öppet mål... men missar. Holmsund kontrar och... MÅL!" 1-1 borta mot Väsby IK räckte inte utan det blev tvåan. Ett sådant trauma går aldrig över.
Bara två år senare lördagen den 5 oktober 1991 föll vi ännu lägre ner i avgrunden, så långt ned som till fasansfulla division III. 4-0 borta mot hopplösa jumbon FK Sumarice räckte inte eftersom vi inte fick hjälp av några andra lag. IFK Österåker vann med hela 6-0 borta mot Älvsjö AIK och Nyköpings BIS vann borta mot Tyresö FF med 4-2. Detta Tyresö som hade säkrat kontraktet omgången innan efter att ha vänt 0-1 till seger med 2-1 mot oss på Kopparvallen inför 199 åskådare. Det var med oerhört tunga steg som jag lämnade Kopparvallen söndagen den 29 september, man förstod redan då varåt det barkade, även om jag försökte tränga bort det och hoppades på ett under i den sista omgången, men detta under uteblev.
Dödsrunorna syntes i pressen. "Slutet på sagan om Åtvidaberg" stod att läsa i Fotbollmagasinet när Janne Majlard skrev ett stort reportage i tidningen. Reportaget avslutades "Frågan är om föreningen kan resa sig?"
Ja, uträknade var vi och sorgen var stor att vi missade att ta steget upp redan första året i trean. Som om inte allt var nog brann klubbstugan ned i april 1992. "Nu har vi inte ens minnena att leva på" löd en krigsrubrik i Expressen onsdagen den 15 april 1992. Där en sorgsen Janne Olsson visade upp ett till stora delar bränt urklipp på en bild. Vidare skrev artikelförfattaren Knut Grahnquist: "Reservbänkarna, som sattes på löparbanorna, behövs aldrig mer."
Premiären blev inställd och när det väl blev premiär (omgång 2) förlorade vi hemma mot Malmslätts AIK med 2-3 och vi låg då sist i division III. Där vände det dock och inget mer nederlag noterades under vårserien.
Vi fick två chanser. Vi vann vårserien och spelade kval för att nå tvåan under sommaren. En 2-0-ledning tappades dock till förlust, 2-3 borta mot Grimsås IF och chansen att nå tvåan var borta efter att Färjestadens GoIF spelade 2-2 hemma mot Grimsås. Att Färjestaden slogs tillbaka med hela 6-2 på Kopparvallen hjälpte bara Grimsås till tvåan. Nya tag togs i höstserien vilken vi ledde de nio första omgångarna av elva, men en mycket tung förlust hemma mot Söderköpings IS följdes av ett nytt nederlag i toppmatchen borta mot Mjölby AI. Detta innebar att vi fick lita på andra resultat, men återigen fick vi dem inte med oss. Det såg länge ut som om vi skulle nå en kvalplats men Mjölby vann till slut med 3-1 borta mot BK Zeros och vi fick ta nya tag i trean.
Läs mer
Torbjörn Nilsson
