Årskrönika 2009 - Uppståndelsen, Del II - Försäsongen
Det är inte helt entydigt när en säsong egentligen börjar. För mig personligen börjar den när den föregående tar slut. Och 2008 tog säsongen slut på ett mycket traumatiskt sätt.
Smärtan var fruktansvärd att bära efter nederlaget borta mot Häcken i den 26:e omgången. Med knappa tio minuter kvar (inklusive tilläggstid) ledde vi med 3-1 och hade fullständig kontroll på matchen. Vi fick dessutom straff då Mattias Östberg fällde Ricardo Santos. Inte nog med detta. Östberg fick rött kort eftersom Santos hade öppet målläge.
Läget att äntligen ta en trepoängare på Rambergsvallen var alltså det bästa tänkbara, men Ricardo Santos sköt straffen över och Häcken kunde sedermera vända matchen till seger efter att Jonas Henriksson fastställt segerresultatet till 4-3 via straffspark på övertid.
Man var tvungen att försöka förtränga smärtan eftersom vi fortfarande hade en bra chans på Allsvenskan. Men att klara av en sådan situation är den svårast tänkbara. Våra spelare klarade inte av det och vi åkte på en ny förlust, hemma mot Qviding 0-2. Hoppet kom tillbaka efter 2-1 borta mot Enköping, men släcktes definitivt efter förlusten hemma mot Brommapojkarna (0-2) i den näst sista omgången.
All smärta från Rambergsvallen kom sedan retroaktivt vilket föranledde en fruktansvärt hemsk vinter. Mörkrets årstid blev ännu mörkare med de horribla arenakraven som kom som en chock. Om "vanligt folk" hade fått veta något i tid för att motverka detta så hade det kunna hindras, men nu får vi leva med det.
För att kunna gå vidare fanns det dock bara en väg - att se framåt. Att vi skulle gå upp i Allsvenskan nästa säsong och arenakraven, ja de skulle vi se till att klara av. Något annat fanns inte. Det var en förutsättning för att orka gå vidare.
Eftersom vi missade tåget till Allsvenskan lämnade Peter Swärdh för Mjällby. Olyckligt nog sipprade övergången ut från mjällbyhåll redan innan vi mötte Häcken och skapade oro. Men vem vet, kanske Peter hade lämnat ändå? Sociala själ var nog främsta orsaken till en flytt då Swärdh med fru har ett hus nära Mjällby. Peter Gerhardsson var aktuell men eftersom Häcken tog steget upp till storserien var denna klubb mer attraktiv. Valet föll till slut på Daniel Wiklund som tidigare varit tränare på division II-nivå som högst. Det var alltså ett oprövat kort i dessa sammanhang men han var väl skolad. Magnus Haglund har lyckats fantastiskt bra som oprövat kort i Elfsborg. Kunde månne också Wiklund vara ett fynd?
Rädsla fanns för att flera spelare skulle lämna föreningen. Skulle de våra orka ladda om efter att ha fallit knappt de två senaste åren? Allt eftersom förlängdes kontrakten med allt fler spelare. Jesper Arvidsson såg länge ut att försvinna men också han blev kvar.
När det blev dags för Östgöta Innefotboll Cup i Motala, såg man att vi låg längre fram än året innan vid samma tidpunkt. Det kan tänkas märkligt att kunde skönja något ur ett inomhusspel, men jag tyckte mig kunna se redan där ett säkert uppträdande och fler unga spelare som kunde bli att räkna med.
Den ende ordinarie spelaren som lämnade var Ricardo Santos (den ende som lagledningen egentligen ville behålla). Självklart saknade man hans 12 mål, men faktum var att brassen endast gjorde två mål på sina elva sista framträdanden i Superettan. Målen hade stigit honom åt huvudet och han trodde sig ha större stjärnstatus än någon annan. Därmed kändes inte förlusten av brassen svår. 22-åringen har dock mognat i Jönköping och framförallt i Kalmar FF. Sex mål på fjorton allsvenska framträdanden under säsongen är naturligtvis ett mycket bra facit.
Blaise Mbemba och Alexander Zaim medverkade också i en hel del matcher under 2008, men ofta som inhoppare. Mats Haglund spelade flitigt under våren, men blev skadad och spelade inte under de 14 sista omgångarna. Martin Ekström, Viktor Niklasson och Mikael Karlsson medverkade inte alls i Superettan. De två sistnämnda var skadade under säsongen och Mikael Karlsson återvände till Dalarna under sommaren.
Läs mer
Torbjörn Nilsson