Måndag morgon: Tagning?
Jul och nyårshelgerna räknas som avklarade från och med idag. Den där mitt-i-veckan-grejen som kallas trettonhelgen ses väl mer som någon slags helg-rehab, som främst är till för att återgången till vardagen inte ska bli för chockartad? Det är åter dags att hänga tillbaka festkläderna i garderoben, dags att sluta betrakta likörpraliner som lätta mellanmål och återgå till en vardag utan årsbästalistor och mellandagsträngsel.
Det är okej för mig. Att vara proppmätt är bara en fläskig illusion av det som kallas lycka och jag har uppnått den åldern där man inte längre kan leka med sina julklappar i flera dagar. Det har varit skönt och mysigt men det är dags att ta tag i det igen. Så är det och så ska det vara. Jag är vuxen nu. Punkt.
Men… jag har svårt att slita mig ifrån jul-TV-hänget. Det där underbart slappa tillståndet där allt som projiceras på en skärm är tillräckligt bra, intressant och underhållande. Bara under decemberledigheten kommer man så pass till ro att en dokumentär om danska vinterbadare kan verka fängslande i två timmar. Det krävs tickande från en belysningstimer för att uppskatta Chevy Chase samlade produktion även efter 1988 och inget kompletterar avslagen julmust såsom en dubbad familjefilm där alla talar svenska, inklusive djuren. Fasen, jag såg nästan hela Bröderna Lejonhjärta bara för att ta reda på om draken (?) Katla var lika ful som jag mindes den. Till min stora glädje var den faktiskt ännu värre.
Men i år blev det märkligt nog ingen sportfilm, och det brukar det alltid hinnas med kring jul och nyår. Alltså, inte ett förhärligande idolporträtt eller en heltäckande årskrönika, utan en sportfilm. En sådan där amerikansk rulle som handlar om en eller flera sorgliga underdogs, som på förhand är utdömda och skamsna i skuggan av sina större, rikare och starkare rivaler. Oftast finns en hotbild, typ en arena som kommer att rivas, en tränare som tvingas flytta eller att ett lag läggs ner och säljs till ett mjukglassföretag om inte ett mirakel inträffar.
Sportfilmer inleds alltid med på varandra staplade sekvenser där huvudpersonernas karaktärer och potential, eller brist på snarare, presenteras på allra tydligaste sätt. Stjärnan vars framgång stigit honom över huvudet och låtit fåfänga och girighet ersätta lagkänslan. Den ärrade och slitne coachen som trots ett hjärta för sporten mest är bitter över försummade chanser i livet. Filmens centralfigur framställs alltid som rakt igenom reko, tillför egentligen ingenting men behövs för att en otroooligt intressant romans ska kunna pressas in i manus. Den tystlåtne ensamvargen vars puls inte höjs och ordförråd inte används förrän det är dags för final. Killen som är ett råskinn på plan men frommare än en lammunge i Hello Kitty-pyjamas privat. Och alltid, jag menar alltid, så finns det en tjockis med i rollistan. Jag vet inte varför, men jag tror det har med humor att göra.
Klassikern Slagskott, gulliga Mighty Ducks eller 80-talaren Tjejen som tog hem spelet? Nej, min favorit är Värsta Gänget. Baseballkomedin där Charlie Sheen, Tom Berenger och en ung Wesley Snipes utgör stommen i det förflyttningshotade Cleveland Indians. Seriens sämsta lag får i mitten av filmen reda på att de är inköpta just för att sluta som seriens sämsta lag för att klubbens ägarinna ska kunna flytta hela verksamheten till Miami. Pang! En gemensam fiende? Pang! En splittrad skara män med endast en sårad självkänsla gemensamt? Pang! Klart de vinner resten av matcherna, inklusive finalen mot NY Yankees. Pang! En komplett sportfilm med ett lyckligt slut, medeltida genustänk och ett lamt soundtrack. Har ni missat den är ni antagligen födda senare än 1990, alternativt begåvade med bättre smak än undertecknad.
Det hade säkert känts bättre att outa en något mer finkulturell böjelse på Himmelriket än bedrövliga B-filmatiseringar. Men, men, så är det. Vissa blandar pulverkaffe med varmvatten från kranen, andra lyssnar när Anna Anka pratar. Vi har alla våra svagheter. Min är sportfilmer.
Någonstans, i mitt mest sentimentala inre, erkänner jag att jag faller för det vackra i ögonblicket där stereotyper och olikheter möts och krockar, lyckas trots sina olikheter kompromissa och samarbeta och, slutligen mot alla odds, lyckas. Tyvärr är det bara i Hollywood det får vara så, i verkligheten har vi något som heter Bosman, artistskatt och agenter.
Eller? Tänk tillbaka till 2004 (Ja, jag vet det börjar bli tjatigt men bara en gång till). Där stod de på Stortorgets scen och tog emot folkets jubel. Spjuvern Skoog, arbetshästen Mattisson, den gamle räven Prahl, galningen Elanga (det är den illröda kavajen jag tänker på), älskningen Yngvesson och den hemvändande frälsaren Patrik Andersson. Vårt lag, våra hjältar, våra profiler. Överlyckliga då, odödliga idag.
Är det en efterhandskonstruktion, att man tycker sig känna personligheterna och dynamiken i framgångsrika och klassiska lag? Eller är det just den där dynamiken som gör vissa lag framgångsrika?
Tillbaks till nutida perspektiv, tänk om MFF anno 2010 varit underlag för en manusidé? Nå, det hände ju en del i fjol så en avgörande match mot Gençlerbirligi känns väl spikad för slutscenerna. I storyns centrum, en meriterad kapten som får ta och har tagit skit från alla håll och kanter men aldrig tummat på att stå upp för laget. Är detta hans sista chans till den slutgilltiga upprättelsen? Stjärnan med en hel stads förväntningar på sina axlar, kommer Wilton spela en huvudroll eller förpassas till statisterna? Kommer Ofere och Larsson, Malmös svar på Maverick and Goose, ta det till en ny nivå? Ska kommande säsong bli den där det sista steget tas från talang till etablerad för herrarna Kruys, Hamad och Molins? Och vad betyder egentligen den där tatueringen Vinzents aldrig vill prata om?
Senaste veckorna har mest handlat om Silly Season, som sig bör så här års. Vem kommer? Vem lämnar? Vad kommer det kosta och när kan de börja? Senaste tiden har en känsla smugit sig in av att… nä, det räcker. Grunden är lagd, och det är en bra grund. Av någon anledning tror jag mer på truppen nu än vad jag gjorde sent i höstas. Kanske är det bara en försenad julklappsönskan eller en konsekvens av mitt nyårslöfte om att bli en mer positiv människa. Men ändå... nä, klydda inte mer nu! Kanske var det "rätt" spelare som lämnade 2009? Kanske blir harmonin större om samma gäng som avslutade får chansen från början? Tänk om det bara är det som krävs?
Eller så är vi i skriande behov av en mittback. Och vad händer om Molins sticker? Ska det ringas ytterligare samtal till BK Forward? Och vad har uppehållet gjort med Eddie? Är det någon som tänker ta löpningar in i boxen innan midsommar i år? RolleGren, taffligt anagram för Gre-No-Li eller grinolle?
Ni som har chansen, ta er till Kombihallen och den öppna träningen kl 17.00 idag och ta reda på hur verkligheten ser ut. Nu börjar vi om.
Gott nytt år!
