Brott lönar sig inte, eller hur ….....?
Abstinensen är svår. River upp variga och illaluktande sår i hjärnbarken. Tillgången till läkande stimulantia är minimal. De eterburna substituten i plattformat, som intas i vardagsrumssoffan hjälper föga. De närmaste månaderna finns dessutom bara tillgång till iskall polymerbas, som inte kommer att framkalla några centralstimulerande upplevelser. Saknaden efter live fotboll är alltså groteskt stor. För att döva smärtan och kramperna har jag gripit mig an Frisparkskvoten. Den, som läser detta, har säkert samma svårartade sjukdomssymptom. Dessutom krävs grundläggande matematisk kunskap på högstadienivå, så alla, som läst ända hit, är nu varnade. Lönar sig brott?
Smokinglir eller Järnkaminer
Man kan tänka sig att ett bra lag med fint passningsspel inte behöver gå utanför lagens råmärken och orsaka många frisparkar för att uppnå ett bra resultat. Ett exempel är Barcelona, som med sitt fina (men ibland tråkiga) kortpassningsspel inte behöver vara särskilt bryska. En sådan som Xavi orsakar inte många frisparkar och blir tilldömd långt fler. Ett annat exempel är Arsenals knattar, som vanligen praktiserar ett avancerat passningsspel. Det bästa exemplet på smokinglir i Allsvenskan torde vara Elfsborg, som i bästa fall tar sig fram över gräset med ett rätt fint kombinationsspel (vilket jag dock tycker var bättre säsongen 2008).
Å andra sidan kan spelet inte vara för tamt, klent eller lamt. Då är det svårt att nå framgång. Tvärtemot finns det exempel på att hårt, tufft och fysiskt spel ger utdelning. Det bästa svenska exemplet på detta är nog Järnkaminerna, som för några decennier sedan introducerade den fysiska fotbollen i Allsvenskan. De formligen körde över motståndet med både häst och vagn. Om de fick många frisparkar mot sig? Jomenvisst! Men det gjorde ju inget med ett alldeles utmärkt slutresultat. Chelsea är ett ett dagens exempel på att kraftfotboll lönar sig. Lagets spelare är minst av allt klent byggda, och de använder flitigt sina fysiska resurser. Inter-spelarna är också rätt storväxta, och laget spelar vanligtvis kraftfotboll.
Det kan vara intressant att titta närmare på de allsvenska lagen under förra säsongen med utgångspunkt från frisparksstatistiken. Finns det någon tendens att ”att brott lönar sig inte”, dvs att det är en nackdel att få många frisparkar mot sig? Eller är det så att fysiskt spel lönar sig?
Frisparkskvoten
Att enbart beakta det antal frisparkar, som ett lag orsakar, ger inte en rättvis bild. Det blir betydligt intressantare och mer rättvisande om man även tar hänsyn till antalet frisparkar, som laget får med sig. Det blir då av intresse att jämföra frisparkskvoten för de allsvenska lagen.
Frisparkskvoten är antalet orsakade frisparkar dividerat med antalet tilldömda frisparkar. Har ett lag lika många tilldömda som orsakade frisparkar så blir kvoten 1. Om laget får kvoten 2, så har laget orsakat dubbelt så många frisparkar som det tilldömts (t.ex 400 orsakade frisparkar och 200 tilldömda frisparkar, 400/200=2). Omvänt om kvoten är 0,5 så har laget bara fått hälften så många frisparkar mot sig som det fått med sig (t.ex orsakat 150 frisparkar och tilldömts 300 frisparka, 150/300=0,5).
Tabellen 2009 mätt i frisparkskvot visas nedan. Som en jämförelse visas även slutplacering i den allsvenska sluttabellen..
Frisparkskvot Allsvensk placering
Halmstad 0,82 13
Göteborg 0,83 2
Gefle 0,86 10
Kalmar 0,90 4
AIK 0,93 1
Elfsborg 0,94 3
Örebro 0,97 6
Gais 0,98 11
Trelleborg 1,00 9
Helsingborg 1,01 8
Häcken 1,04 5
Brommapojkarna 1,22 12
Djurgården 1,27 14
Malmö 1,33 7
Hammarby 1,33 16
Örgryte 1,34 15
Det är helt naturligt att kvoten rör sig runt 1. En frispark mot ett lag är ju en tilldömd för ett annat. Antalet orsakade och tilldömda frisparkar i allsvenskan är alltså lika många.
Frisparkskvotens bottenskiktet
De lag, som har sämst frisparkskvot (över 1,2) och ligger i botten, slutade med något undantag även längst ned i den allsvenska tabellen. De har alltså fått mer än 20% frisparkar mot sig än med sig. Det är svårt att avgöra vilket som är orsak och verkan. Med andra ord: Beror den dåliga frisparkskvoten på att de spelat så dåligt, att de måste ta till regelbrott för att stoppa motståndaren eller får lagen så stora spelmässiga nackdelar av att spela för ojust, att de hamnar i den allsvenska botten? Osvuret är nog bäst men man kan dock konstatera att, med något undantag, så lönar sig inte brott för lagen med högst frisparkskvot.
Undantag i botten
Det är lite förvånande att se MFF i bottenskiktet med mycket hög kvot. Vi har ju sett Bäbisblått med högt bollinnehav och och stort spelövertag i många matcher och speciellt på den nya hemmaarenan. Man kan ana orsaken till den höga kvoten längre fram i denna berättelse.
Undantag i toppen
Halmstad och Gefle har låg kvot och ligger i toppen av frisparkskvotsligan. Men de slutade långt ner i den allsvenska tabellen. Min tolkning är att dessa två lag inte har så pass bra spel att de kan agera så tamt att de får väsentligt fler frisparkar med sig än mot sig.
Allsvenskans topplag
Alla allsvenska topplag har en kvot som ligger lite under ett. Tolkningen skulle kunna vara att ett väl avvägt spel med lika delar lir och kraft ger bäst poängskörd. Här kan man säga att det lönat sig att INTE begå brott. Men, som tidigare påtalats, är det svårt att skilja på orsak och verkan.
Noteringar
Det går naturligtvis att titta på frisparkskvoten för de allsvenska spelarna individuellt. Här nedan följer lite olika observationer, som jag finner intressanta.
* Att Gnaget inte bedrivit överdrivet smokinglir har vi ju sett. Det är, enligt min mening, främst kämpaglöd och djävlaranamma, som förde laget fram till ett välförtjänt guld, men inslag av lir har ju inte saknats heller (frisparkskvot 0,93). Grattis!
* Det är, inte oväntat, två aktiva och duktiga mittfältsspelare som dragit på sig flest frisparkar. Philip Haglund i BP med 60 och Sebastian Eriksson i Blåvitt med 52. Det finns dock en mycket stor skillnad. Eriksson har fått sig tilldömt långt fler frisparkar och har kvot 0,70 medan det för Haglund är tvärtom och han har kvot 1,30. I detta hänseende är således ”ängeln” betydligt bättre än BP-spelaren.
* Christian Traoré i Bajen har haft ”otur” med domarna under säsongen. Han har dragit på sig fem gånger så många frisparkar som han tilldömts. Kvot 5,0 alltså.
* Det är många spelare, som har oväntade frisparkskvoter. Ett par exempel. ”Gå-rakt-fram- Lantz” i Helsingborg har kvot 0,88, och ”jordfräsen” Ortiz i AIK har kvot 0,66. Vem trodde det? I alla fall inte undertecknad.
* Inte oväntat är det de offensiva finlirarna, som har lägst kvot. IFK-Hysén har 0,35 och Gefles Lanto 0,36 tätt följda av Halmstads Görlitz med 0,37 och Ishizaki från Elfsborg med 0.38 i frisparkskvot.
* Den spelare i MFF, som dragit på sig flest frisparkar har endast spelat drygt hälften av matcherna. Han är dessutom forward. Det gäller naturligtvis ”million dollar man” Figueiredo. Han har dessutom frisparkskvot 1,68 och har således inte fått sig tilldömt värst många frisparkar. Det kanske visar på att han kommer snett, gör fel och ligger efter.
* Tvåa i MFF-listan över orsakade frisparkar är en annan anfallare, Ofere. Han har t.o.m. lite sämre kvot än anfallskollegan, 1,77. Man kan ju fundera hur det massiva frisparksunderskott, som de två anfallarna genererat, har påverkat resultatet.
* Den som vill ha många avbrott i spelet för att köpa korv, kaffe e.d. ska gå på matcher där GAIS spelar. Där blev det nämligen flest avblåsningar förra säsongen. Vill du däremot njuta av böljande fint spel (nåja) så gå på matcher med Trelleborg som ett av lagen. Det skiljer så pass mycket som 30% i antalet avblåsningar.
* Att den individuella frisparkskvoten kan visa på spelarens lyckade eller misslyckade insats mellan olika år kan åskådliggöras med ett exempel. Magnus Andersson i Trelleborg var mycket duktig och lyckosam säsongen 2008. Han kunde då med framgång jämföras med de allra främsta mittfältarna i allsvenskan. Säsongen 2009 var Andersson bara en skugga av sitt forna jag, och det gick, enligt min mening, riktigt dåligt. Hur ser då frisparkskvoten ut de båda säsongerna? År 2008 var kvoten 0,90 och säsongen 09 var den 1,58. En slående skillnad mellan de två åren, vilket visar att det gått ”snett” det senaste året.
* Till sist vill jag nämna en duktig mittback, som spelat 11 matcher. Han spelar på intet sätt klent eller lamt utan sätter åt, när det behövs. Framför allt använder han dock sitt fina spelsinne och utsökta placeringsförmåga för att lösa försvarsuppgifterna. Han har endast orsakat 4 frisparkar och fått lika många med sig. Jag avser Jens Sloth i TFF, som tyvärr nu väljer att sluta och satsa på utbildning till civilingenjör. TFF och allsvenskan behöver sådana eleganta och intelligenta spelare.
Utmärkelse
Den läsare, som orkat ända hit, tilldelas härmed fotbollsabstinensorden av fjärde graden och tillönskas under rungande hurrarop ett gott nytt LIVE-fotbollsår 2010.
