Tack för allt Ivan Obolo
Det står nu klart att AIK:s anfallsess väljer att återvända hem till Argentina och det är givetvis väldigt vemodigt för alla svartgula.
När jag började här på GF var Ivan Obolo en av spelarna jag verkligen såg fram emot att få träffa. Argentinaren var en storstjärna och han levererade direkt. Mål i premiären mot Trelleborg följdes upp med ytterligare 27 stycken på 85 matcher. Detta ger ett snitt på strax under ett mål var tredje match och det är givetvis ett bra facit, om än inte lysande. Ivans alla målgivande passningar och uppoffrande spel har dock gjort att anfallaren visat sig vara ovärderlig oavsett om han hamnat i målprotokollet eller ej.
Att den sympatiske Ivan nu väljer att återvända hem till Argentina är på ett sätt glädjande. Den argentinska ligan är bra, och det gläjder mig att vi slipper se honom nicka bort hörnor i Sandefjord eller Molde. Självklart längtar han hem till vänner och bekanta. Jag kan tänka mig att antalet minusgrader här i Sverige bidrog till beslutet. Liksom lönen, även om jag inte vet eller tänker spekulera i vad det är för summor.
Ivan reser tillbaka redan i helgen och jag är mycket glad över att jag hade möjlighet att ta mig ut till Bosön idag och ge honom en stor kram och ett ”buena suerte”. Ivan Obolo kommer att bli ihågkommen som en av de stora AIK:arna. De dubbla gulden bidrog givetvis till detta men även utan dessa hade Ivans popularitet varit mycket stor. Han lämnar en stor lucka bakom sig, som kommer att bli svår att fylla ut, oavsett vem som får ansvaret.
* * * *
Av alla Ivans mål vet jag inte vilket jag kommer att minnas bäst. Kanske är det ändå det sista målet i cup-finalen mot Göteborg. Ivan hade gått mållös från flera matcher i rad och pressen på honom bara växte. Vi var många som befarade att cupfinalen kunde komma att bli hans sista match och därför minns jag hur mycket jag unnade honom att få göra det där sista målet. När vi satt i omklädningsrummet efter matchen var det en glad Ivan som såg utmattad men lycklig ut.
På grund av språket har jag fått många möjligheter att intervjua Obolo, främst under den senaste säsongen. Jag vet att många av er ställt er frågande till varför vi envisats med att göra intervjuerna på spanska men det har helt enkelt varit på Ivans önskemål, så att han kan uttrycka sig fritt. Det har varit en stor glädje för mig att komma honom så nära. Ivan stannade alltid till för en pratstund efter träningar och matcher. Ett riktigt proffs, och ett stort föredöme.
* * * *
Samtidigt som det är vemodigt att han lämnar oss kan man vända på det och se det glädjande i att han kom hit från början. När han spelade i ungdomslandslagen hette lagkompisarna bland annat Maxi Rodriguez och Nicolas Burdisso. Hade Ivan nått ett par nivåer högre i sina unga år hade han kanske fört en anonym tillvaro som bollmottagare i Torino eller Osasuna. Nu fick vi istället glädjen att ha honom hos oss, och Ivan fick möjligheten att lära känna ett nytt land och bli en stor och viktig stöttespelare i ett lag som vann dubbeln.
Mitt allra starkaste minne av Ivan blir ändå från guldmatchen i Göteborg. När alla kommit in till omklädningsrummet och dragit på sig sina nya AIK-tröjor som de fått av Bulten (eftersom orginalen blivit ”stulna” av euforiska fans) stod vi och pratade en stund. Senare ute på guldpodiet ropade Ivan till mig att komma och jag slingrade mig förbi någon som var i full färd med att intervjua kapten Tjerna. När jag kom fram till Ivan tog han av sig tröjan och gav den till mig. Den hänger nu på en väl avsedd plats i mitt vardagsrum och är en vacker påminnelse över den fantastiska fotbollspelaren och fina människan som berikade våra AIK-liv under två och ett halvt år.
Gracias por estos años, y buena suerte, Ivan!