Måndag morgon: En klubb för halva Malmö
Är MFF en förening för hela Malmö? Eller bara för halva? Ja, om man jämför de som spelar med dem som administrerar finns det fog för att säga att MFF är en mycket segregerad förening!
Ett återkommande tema bland supporters (framförallt när det går dåligt) är att dagens spelare saknar klubbkänsla. Många talar sig därför varma för att MFF ska rekrytera fler unga spelare från Malmö och dess närområden. Tanken är att på så sätt få in fler som känner för klubben, fler som på ett naturligt sätt har sitt hjärta i klubben. En tanke som i sig inte är fel. Samtidigt är det ett arbetssätt som i princip alltid har varit MFFs, kanske ännu mer idag med både fotbollsskolan och fotbollsakademin i full gång.
Ändå lyckas man inte helt. Alltför många talanger väljer att lämna MFF innan de ens hunnit spela en enda a-lagsmatch i den ljusblå tröjan. Varför? Naturligtvis ligger en del av förklaringen i att de vill ta chansen att tjäna mycket pengar och samtidigt testa hur långt deras talang räcker. Helt naturligt.
Öka klubbkänslan!
Men jag tror ändå att MFF skulle kunna göra mer för att bli så attraktiv som klubb att talangerna stannar lite längre, gör åtminstone en säsong i a-laget innan de försvinner och även är beredda att komma tillbaka till MFF när de snurrat färdigt ute i fotbollsvärlden. Ett sätt är då att försöka öka känslan för klubben.
Med tanke på hur Malmös/Sveriges befolkningsstruktur ser ut idag bör man börja med att titta på klubbens etniska sammansättning, och då menar jag inte på plan utan främst i styrelserum och bland tränare och ledare.
I Malmö har idag uppemot 50 procent av befolkningen invandrarbakgrund. Detta syns också i MFF där omkring 65-70 procent av ungdomarna (från j-lag- till 9-åringarna) är första, andra eller tredje generationens invandrare.
Integration på fotbollsplanen
Inför fjolårets sista hemmamatch bestod MFFs laguppställning av Melicharek – Ulrich, Sudic, Gabriel, Ricardinho – Molins, DA, RÅP, Jille – Daniel Larsson, Ofere. På bänken satt Wilton, Kruys, Halsti, Durmaz och Dejan Garaca. Det vill säga 12 av truppens 16 spelare hade utländskt ursprung.
Därmed kan vi påstå att integrationen, med råge, nått MFF. Men det gäller bara på fotbollsplanen.
Ta till exempel en titt på styrelsens sammansättning. Av 11 styrelsemedlemmar, plus 3 i valberedningen, är där ingen med invandrarbakgrund. (Inte en enda kvinna heller vad det beträffar).
Tittar vi på administrationen, inklusive tränare för ungdomar, är där 34 sysselsatta (varav 6 är kvinnor). Endast 1-2 har invandrarbakgrund (med reservation för att jag har missat någon). Alltså färre än 10 procent!
Kollar vi sedan på ledarna/tränarna för pojklagen hittar vi 2-3 av 29 (en kvinna!) som har namn som antyder invandrarbakgrund, dvs även här har färre än 10 procent utländskt påbrå!
Positiva förebilder
Kanske inte så konstigt då om - jag säger om - spelare som Labinot, Zlatan, Milencovic m fl känt sig lite utanför och inte haft så lätt för att identifiera sig med MFF som förening och därför inte heller är/varit beredda att ”offra” sig eller vara goda ”ambassadörer” för klubben, som ex Anders Andersson och Hans Mattisson. Två gamla spelare som i mångas supporters förkroppsligat klubbkänslan.
Ett sätt att skapa klubbkänsla är att ordna en miljö där medlemmarna känner igen sig och trivs. I MFFs fall innebär det att få in fler människor med invandrarbakgrund bland ledare och i administrationen. Då ökar möjligheten till identifikationen och positiva förebilder bland de yngre spelarna och därmed också det vi kallar klubbkänsla.
Tänk om man kunde övertala exempelvis Zlatans förebild, Yksel Osmanovski, att på något sätt komma in i MFFs administration/organisation. Yksel, som redan som liten knatte själv cyklade till träningarna på stadion och tillsammans med bland andra Goran Trpevski och Mike Owusu tillhörde de så framgångsrika ”77-orna”. Naturligtvis blev Yksel proffs, men han vände hem igen på ”äldre” dar för att ge det sista för klubben som fostrat honom. Snacka om förebild för dagens unga i MFF.
Scouta från småklubbar
Men på något vis verkar det som om man i MFFs organisation tror att det bara är ”svennar” som kan lära ut fotboll i Malmö! I så fall har de fel. Det har bland annat gamla MFF-hjältar som Deval Eminovski och Erol Bekir visat. Och bland småklubbarna i stan finns det gott om skickliga ledare och tränare vars namn slutar på ski, vic och lah. Kanske skulle MFF börja rekrytera instruktörer därifrån och på köpet skapa både miljö och förebilder som tilltalar den nya mixade generationens spelare. Män och kvinnor som speglar Malmös befolkning.
Då skulle kanske nästa ”Mattisson” heta Shabani eller Al-Kafafi! Och då skulle vi kanske till och med kunna tala om MFF som en klubb för hela Malmö.
