Tommy Svensson om Öster, Stig och landslaget
SvenskaFans Österredaktion ringde upp en av Sveriges största fotobollsprofiler genom tiderna och talade om Öster, hans far och landslaget.
Tommy Svensson är en av Svenskfotbolls mest meriterade spelar och tränarpersonligheter, Tommy vann SM-Guld med Öster 1968 och Guldbollen 1969. Som förbundskapten för det svenska landslaget vann han en bronsmedalj i USA VM-94. Hans A-lagskarriär började redan som sextonåring och fick på den tiden höra en del gliringar om hur lätt det var för ”farsans grabb” att få en plats i A-laget, men Tommy visade ganska snabbt att han var värd en plats i startelvan
- Jag fick debutera i ett kval till allsvenskan och det var den sista kvalmatchen i Uppsala och Öster möte Sundsvall. På den tiden var det ju Allsvenskan och fyra division två serier och de fyra segrarna i division 2 serierna möttes i en serie, där de två bästa gick upp i Allsvenskan. Efter det var jag ju ordinarie i Öster och vi kvalde även 1963 och 64, men missade båda de gångerna. 63 möte vi bland annat GAIS, Eskilstuna och Hammarby och 64 hade vi bland annat Halmstad. Jag fick ju även debutera i J-landslaget och 1963 debuterade jag i U-landslaget (som var U-23 laget på den tiden) redan som 18-åring. Sen 1967 så debuterade jag i A-landslaget som division 2 spelare. Sen kom ju kvalet samma år och då gick vi ju upp.
Östers IF som väldigt snabbt hade klättrat upp i det svenska seriesystemet hade enligt Tommy ett par viktiga ingredienser
- Det var ju en stor gemenskap och en väldig stor klubbkänsla, på den tiden så lämnade man inte klubben som på samma sätt idag. Sen var det ju spelare som var lokalt förankrade, som kom från våra trakter. Detta var en viktig del i våra framgångar.
1968 vann ju Öster sitt första Guld, kan du berätta lite om den säsongen
- Ja det är ju ingen annan klubb som har gjort det vi gjorde då, det vill säga att gå upp som nykomlig för första gången och vinna Allsvenskan. Vi började den säsongen väldigt bra och vann de tre första matcherna och det var ju mer än vad vi hade vågat hoppats på naturligtvis. Sen kom vi ju in lite tyngre period, vi låg i mitten av tabellen vill jag minnas. Sen var vi ju faktiskt tre spelare i A-landslaget, den säsongen, jag, Harry Bild och Inge Ejderstedt. Inge och jag var ju väldigt goda vänner, vi bodde alltid ihop, och han var ju även i Belgien när jag var där.
Men på hösten 1968 så började det gå bättre och bättre, men vi räknade inte med att inför sista matchen ha någon chans på guldet. Jag tror vi låg femma inför sista omgången och vi siktade på att komma bland de fyra bästa. Men sen gick ju verkligen resultaten vår väg den sista omgången. Det var väldigt spännande. Vi möte Örgryte, som bland annat hade Agne Simonsson i sitt lag, hemma som då kämpade för ett nytt kontrakt och vår match var slut 7-8 minuter innan de andra matcherna. Malmö hade ju greppet om guldet, de behövde bara slå Elfsborg hemma och vi stod kvar på planen efter matchen (Öster vann med 2-0) och lyssnade på radioreferatet från högtalarsystemet. Alla hörde slutsignalen i Malmö, där Malmö bara fick 0-0 vilket betydde att vi var svenska mästare. Det var nästan overkligt, det var en fantastisk tid, vi hade drygt 16 000 åskådare i snitt den säsongen. Folk kom från hela Småland för att titta på oss, även folk från Blekinge och Skåne.
Året efter vann Tommy Guldbollen och två år senare gick han till Belgien, trots att hans far gärna ville att han skulle stanna kvar i Öster
Jag var ju med i Mexico VM 1970 och gick sen sommaren1971 till Standard Liége. Jag minns mina år där med stor glädje, det var fantastiskt att bli fotbollsspelare på heltid. Fram till dess hade man ju jobbat heltid, jag var ju lärare (mellanstadielärare), så det var ju klart en stor skillnad. Sen tjänade man naturligtvis mer pengar, men framförallt fick man spela fotboll på heltid. Därmed fick jag mer tid till familjen, jag hade rätt nyligen fått en dotter. Så det var en väldigt fin tid. Det var en fin klubb att spela i, jag tror vi hade drygt 23 000 i snitt på läktarna. Om jag jämför med Sverige så var det kanske ett lite högre speltempo i Belgien.
Tommys tid i Belgien varade bara i två år, hans mor gick hastigt bort i en bilolycka (1973) och Tommy kände att han ville flytta hem
- Jag tyckte att jag var tvungen att flytta hem till farsan som stöd, vilket han naturligtvis uppskattade. Sommaren 1973 flyttade jag hem till Sverige och Växjö igen. Jag spelade fram till 1977 då vi vann Svenska Cupen. Vi vann finalen mot Hammarby, med 1-0, på Söderstadion och det var ju otroligt skoj att slå dem på deras hemmaplan.
Sen satte en skada stopp?
- Ja, hälsenan small av en höstmatch i oktober 1977, det var en UEFA-cupmatch. Det var ett lag från gamla Tjeckoslovakien som jag glömt namnet på. Det var så lång läkeprocess, så jag tyckte det var lika bra att lägga av. Sen blev jag ju ledare och sportchef/manager i sju år i klubben, så jag var ju med under de andra gulden som Öster har vunnit. (78, 80 och 81)
Berätta gärna lite om din far och hans tankar kring Öster?
- Han hade ju ett mål med Öster, redan när jag växte upp och det var ta klubben till allsvenskan. Han hade stora vyer och han brann ju verkligen för klubben. Det var ju hans allt tillsammans med familjen, han la ju hela sin själ och sitt hjärta i Öster. Jag kom ihåg att jag själv fick en väldig uppmuntran av farsan när jag var liten och jag fick följa med honom på träningar och matcher. Jag tror inte han missade en träning eller match. Jag har ju spelat över 600 matcher själv, så jag har ju både sett och varit med i en massa matcher (skratt).
Under min spelartid som var ju farsan både lagledare och ordförande, han skötte ju klubben helt och hållet nästintill. På vintrarna när jag växte upp, så tränade laget runt vårat hus, och de bytte om i vår källare och badade bastu där. Morsan laggade mackor till spelarna och sådär, så det var ju verkligen som en familj. Det känns på det sättet som en väldigt unik klubb, sen hade han ju verkligen en näsa för att hitta spelare i närområdet. Det var killar från Kronobergslän, Blekinge och norra Skåne. Han hittade Inge Ejderstedt i Målerås och Fjordestam i rörvik. Det var ju lite annorlunda på den tiden, idag går det ju inte göra om den bedriften. Men det var roligt att ha varit med under den tiden.
Hur följer du klubben idag?
- Jag ser så många matcher jag kan när jag är hemma och följer Öster på alla sätt och vis. Det är ju laget i mitt hjärta.
Skulle du inte vilja vara en del av klubben idag? Din far skriver i sin bok ”en match i taget” att det känns som en liten tagg av besvikelse över att han aldrig fick se dig se dig som tränare i Öster” och att det var innerst inne var det du helst ville pröva på”
- Han hade väl planer för att jag både skulle bli ordförande och tränare, men det var inget jag ville prova på. Ett tag där så hade jag kunnat tänka mig att bli tränare. Men det var nästan direkt efter jag hade slutat spela men jag hade inte den erfarenheten då.
När jag vill gå in i något så vill jag göra det till 100 % och jag har inte den kraften att göra det idag. Jag har väl hjälpt Öster lite grann genom att hålla lite föreläsningar, där allt har gått till klubben. Men jag har inte velat engagera mig mer än så.
Men är det något som Tommy brinner för så är det att Öster får en ny arena, i denna fråga har Tommy ”lobbat” för att detta ska bli verklighet
- Jag tror att det är helt livsavgörande för Öster att de får en ny arena, om man ska ha någon chans att komma tillbaka på riktigt i svenskfotboll. Det har man ju sett vilket uppsving det har blivit för de klubbar som har fått nya arenor. Jag är verkligen glad att det verka bli så nu
.
När Tommy slutade i Öster så började han sin tränarkarriär, men det var väldigt nära Tommy även avslutade den direkt, men så blev inte fallet
- Jag började i Alvesta och då jobbade ju fortfarande heltid som lärare. Jag tänkte att jag kunde testa och jag tyckte det var roligt, men insåg ganska snabbt att det tog en väldig tid från mitt privatliv. Så jag kände att jag var tvungen att välja jobbet eller en tränarkarriär, jag valde att hoppa av tränarkarriären. Men så hux flux så ringde det ett samtal från Norge och Tromsö och jag vet ärligt talat inte hur de lyckades leta rätt på mig. Men jag nappade på det och det blev min lycka, det blev stort uppsving både för mig och för Tromsö.
Jag fick med mig föreningen, som vågade satsa på unga killar och vi fick med oss näringslivet, det blev ett stort uppsving för hela staden. Sen gick det så bra som ingen hade vågat tro, vi tog både brons och silver, men föll mot Rosenborg i sista omgången. Det gick väldigt bra för en klubb som ingen trodde skulle överleva i norskfotboll. Det var härliga år, jag har fortfarande kvar många kontakter i Norge. Jag var ju där även 2001, men det gick inte rädda kvar klubben, men det var väldigt nära. Men mina första år i klubben var väldigt lyckade.
Sen blev det landslaget…
- Ja, det var Lagrell som åkte upp till Tromsö och övertalade mig att skriva på ett 2års kontrakt.
Behövde han övertala dig?
- Nej, (skratt) faktiskt inte, det bestämde jag ganska snabbt att det var nått som jag ville satsa på.
Det gick ju rätt bra med landslaget…
EM 1992 var en jätteframgång för oss, det var ingen som trodde att vi skulle ha en chans, men vi vann gruppen och sen blev det ju semifinal. Det la ju grunden till det som skedde 1994.
Det måste ha varit en fantastisk upplevelse det som hände 1994?
- Ja det var det faktiskt och det är ju fortfarande folk som kommer fram och tackar för sommaren 94´. Så det är ju roligt så klart.
Vad hade du för taktik under VM 94?
- Vi gick ju in med målsättningen att vi skulle kunna gå till final, jag har ju alltid varit av den åsikten att jag försöker forma en taktik efter det spelarmaterial jag har. Så jag är inte låst vid något system, utan jag försöker hitta roller till spelarna som jag tycker passar. Så det blev både 4-4-2 och 4-3-3. Jag minns att uttagningen av Kennet Andersson var lite kontroversiell, jag fick en del kritik för det i media, men han växte ju enormt under våren. Sen fick han ju hoppa in i den första matchen och sen var han ju given och det var ju ett lyckodrag. Brolin ville ju själv spela på topp, men han fick spela yttermittfältare, som egentligen var en friroll, och det blev ju en roll som passade han perfekt. Jag övertalade honom att spela där och det var aldrig någon schism mellan oss som jag vet att det har spekulerats i media, vi är fortfarande goda vänner, jag var på hans 40-årskalas i Stockholm för någon månad sen.
Vi fick ihop ett bra gäng den sommaren, som trivdes väldigt bra tillsammans. Stämningen var fantastisk, det var som en stor familj och vi träffas fortfarande med respektive familjer.
Det var inga slagsmål då som mellan Mellberg och Ljungberg i VM 2002?
- (skratt) nej det kan jag inte påstå
Vad tycker du om dagens landslag?
- Dom har ju gjort det fantastiskt bra, som har kvalat in till alla mästerskap, utom det senaste. Det finns ett gäng bra spelare, men i mästerskapen tycker jag det har saknats ett riktigt bra anfallsspel, ett eget spel.
Vem är den bästa spelaren du har tränat?
- Det är ju väldigt många olika typer spelare man har haft, men Jonas Thern var ju en vinnarskalle och en pådrivare, gott humör, bra ledaregenskaper, bra bollvinnare, skytt, ja han kunde det mesta.
Vilken är den bästa spelaren du har spelat med?
- Det är många olika tycker jag, Agne Simonsson var ju riktigt bra, annars hade jag en lagkamrat i Belgien som hette Van Moer. Han var mittfältare och jag spelade ihop med, han blev vald till Belgiens bästa spelare flera gånger. Han var fantastisk, annars är det ju svårt att välja en.
Vad gör du idag?
- Jag har ju ingen anställning någonstans, jag har ju lite föreläsningar då och då. Jag tar det väldigt lugnt jag njuter av ledigheten.
Tror du vi får uppleva så fina Öster år, som du upplevde på 60, 70- 80–talet
- Jag hoppas innerligt att Öster kan vara med i Allsvenskan igen, men just nu känns det lite avlägset att man ska vara med och slåss om guldet. Det har varit många tråkiga år, men nu är de på rätt väg. Öster har börjat om och laget satsar på egna produkter, hoppas verkligen de fortsätter på det spåret. Ta vara på den lokalkraften och det är den enda chansen för småklubbar att hävda sig, skapa egna produkter och satsa på ungdomarna, det är det rådet jag kan ge klubben i mitt hjärta.
