När kärleken inte räcker till
Nu står vi här igen, som så många gånger förr har vi blivit lämnade i sticket utav en spelarikon, en krigare och en karaktär vi fans kunde relatera till. Igor Armas lämnar oss, Hammarby, för spel i den ryska andraligan. Kommer han bli lika älskad där som han blev och alltid kommer vara på Söderstadion? Tveksamt.
Igor har gjort en kometsejour här i Bajen, från okänd moldav till hedersvärd medlem i ”Årets spelare” framröstad av fansen. Den var kort, den var innehållsrik men det var framför allt en otroligt underhållande period som vi fick se vår käre Igor under. Likt den sejour Sebastian Eguren gjorde i Bajen. Skillnaden är att Eguren gick in i startelvan till ligatvåan i la-Liga medan Igor väljer ryska andraligan, lite olika situationer visserligen men ändå värt att tänka på. Det var i träningsmatchen mot Örebro på Stadshagen som folk började nämna hans namn, han hade gjort mål på en hörna och hans tveklösa spel förtjusade dem flesta. Hans ”I will kill you” mot januarilandslagsmannen Michael Almebäck är redan legendarisk och gjordes ganska omgående om till ramsa. Synd att han inte kom till Bajen under en bättre period för då hade han nog valt att stanna.
Igor har gång på gång poängterat sin kärlek till fansen men i slutändan räckte inte kärleken från fansen till, spel i Superettan lät inte värt det helt enkelt. Jag är själv förvånad över hans övergång, jag antar att jag var naiv nog att tro att han skulle stanna. Han märkte antagligen att Bajen inte är lika hett som förra året. Inget LA-läger och träningar utomhus i minus 10 är inte lukrativt nog när en väldigt bra lön ligger till hands i ett land som han dessutom förstår språket bättre i. Är det något vi saknat från Igor så är det en intervju, den blyge mittbacken gav inte en enda intervju inför kamera.
Igors hjärta, hans kämparglöd var något vi såg i honom varje match, varje minut och varje sekund av det han gjorde i Bajen. Hans skrik av förtvivlan och besvikelse när han nickar i stolpen mot Djurgården i vårderbyt är något som etsat sig på näthinnan hos de flesta bajarna. Många gånger under hösten var han en av de få om inte den enda som stod upp när de andra spelarna lade sig ner. Han stod ensam i en mur mot forcerande krafter och när hans förbluffande nickrensningar och uppoffrande glidtacklingar hjälpte föga lät även han, den bäste, sig själv att lägga sig ner i gräset och fälla en tår till publikens burop. Men aldrig innan slutsignalen blåsits lade han sig ner. Han kämpande till sista sparken hade sparkats för han visste om att en spark kan förändra allt. Detta var en stor del till att vi fortsatte hoppas, vi fortsatte tro att nästa match kunde det gå vägen för Igor trodde på det. Vi satte vår tilltro till en hjälplös mittback som fastnat i ögat av stormen.
Kanske var det han vi tackade av efter sista matchen mot Häcken. Vi tackade av andra som lämnat också som Haris, Poppen och Emil men vi gav ett extra tack till framför allt Igor. För att han fick oss att tro, för att han aldrig vek sig och för att han var den som visade samma känslor som oss på läktaren. Det var därför vi föll för den ståtliga mittbacken från Moldavien. Han var som oss.
Därför trodde nog många att han skulle stanna också. Men ibland räcker inte kärleken till helt enkelt.
Hade han stannat hade kärleken om möjligt fördubblats. För om han hade varit med om att spela upp Bajen till Allsvenskan hade han blivit ännu större. När det kom till handling så var det hans kärlek som svek, som vek ner sig. Medan vår kärlek fastnar i ett minne av en hjälte som kom, såg och förlorade. Hade han spelat upp Bajen hade han varit en hjälte som kom, såg och vann. Men han kommer alltid vara en vinnare för oss ändå. Han vann våra hjärtan
Och vem vet? Kanske får vi se honom igen någon gång i framtiden, efter en karriär fylld av internationell erfarenhet kan han komma tillbaka och leda Bajen mot nya framgångar, på nya Söderstadion. Han kommer åtminstone alltid vara välkommen tillbaka.
För Igor Armas lyckades med det inte allt för många har gjort tidigare, nämligen spela sig in i våra hjärtan. Och för det kommer han alltid spela för oss… Oavsett klubbmärke eller tröjfärg.
