Inget SM-guld för P16 heller
AIK förlorade semifinalen i pojk-SM efter att ha släppt ledningen mot Malmö FF, som vann med 3-1.
AIK - Malmö FF 1-3 (1-0)
Alfredsson
Killander - Lindman - Eriksson - Karlsson
Bojassen (C)
Motas - Petersjö - Hamberg - Mutumba
Kaya
60: Bojassen - Cansu
68: Eriksson - Unal
10: 1-0 Emre Kaya (Fredrik Petersjö)
16: 1-1 (straff)
22: 1-2
60: 1-3
Varning: Martin Mutumba
Matchen:
Det känns inte snällt att kritisera ett gäng 16-åringar, särskilt ett gäng som är så duktiga att de når semifinal i pojk-SM. Dessutom har jag inte sett mer än ett fåtal av dessa spelare i aktion förr, varför jag inte kan relatera till deras tidigare prestationer. Men faktum är att jag är övertygad om att de besitter högre kapacitet än de visade upp, eller rättare sagt: De visade under matchens första femton minuter upp att de mycket väl skulle ha kunnat slå Malmö FF trots att de blivande finalisterna spelade allt bättre ju längre matchen gick.
Anledningen till förlusten kan sammanfattas med ordet passivitet. Säkerligen var det en stor dag, man spelade inför ett par hundra åskådare och troligen knöt det sig för flera av spelarna. Men om man kunde inleda bra borde man ha kunnat fortsätta? De må vara 16 år, men spelare och ledare ska ha höga krav på sig i den här klubben. Ty det är vad som väntar längre fram om ambitionerna blir till verklighet. I laget fanns faktiskt tre-fyra pojklandslagsspelare, alltså fler än i det unga P18-lag som knappt förlorade till storfavoriterna Frölunda förra helgen.
Inledningsvis visade alltså AIK upp ett snabbt, bra och rörligt spel där man kom till ett par fina avslutslägen, ofta från kanterna. De tre innermittfältarna var svåra att handskas med för MFF och de kunde vinna och fördela boll på ett sätt som lovade gott. Ledningsmålet kom följdriktigt; efter en högerhörna gick andrabollen ut till vänster där Petersjö hann upp den vid linjen, väntade, ryckte ifrån sin bevakare ner mot kortlinjen och slog ett inlägg längs marken som Kaya skarvade in. AIK fortsatte att spela bra och kom ofta in en bra bit på MFF:s planhalva. Ganska bra spel även från MFF och under ett av deras anfall gick Lindman in sent in mot en skåning i straffområdet. Given straff som slogs in enkelt till höger med Alfredsson åt andra hållet.
AIK:s egna spel var bra och försvarsspelet fungerade bra på mittfältet. I backlinjen såg det däremot oroväckande virrigt ut emellanåt. Ett hopslag i minut 22 gav di blåe ett friläge som innebar ledning. Nu blev AIK än mer passiva och Malmö fick mer och mer tag i matchen utan att det var ojämnt. AIK hade det bästa läget i minut 26 när Kaya var helt ren efter att en malmöit upphävt offsidefällan, tyvärr avslutade en kanske överraskad Emre rakt på keepern. Fler seriösa chanser skapades inte under halvlek ett, utöver några hörnor till båda lagen och att Mutumba sånär tog sig igenom vid ett tillfälle.
Till den andra halvleken hade Mutumba och Motas bytt kant med varann. Den mycket sevärde Mutumba var idag inte lika lyckad som han varit i flera u-lagsmatcher. Hans meny av dribblingar var lika stor som vanligt, men de lyckades mer sällan, bland annat på grund av att MFF valde att sätta sin bäste markeringsspelare på honom ganska tidigt, väl understödd av minst en till. Martin utnyttjade inte sin snabbhet tillräckligt idag och var - liksom de flesta offensiva AIK:are i andra halvlek - något för sen i starten av sina löpningar. AIK lyckades inte störa MFF:s uppspel och MFF:s forwards hade mycket bra förstatouchar och kunde gång på gång bygga upp fina anfall alltför ostört. AIK-försvararna låg i sin tur för långt ifrån sina motståndare, samtidigt som man inte alltid visste var man hade varann. Samspelet försvarslinje-mittfält blev sämre och MFF utnyttjade det mycket väl. AIK:s passivitet utmärkte sig också i att det inte fanns någon som drev på de andra spelarna. Det hade behövts en röst som jagade igång de andra. 1-2 i en SM-semifinal med 200 på läktarna ska inte vara en tyngd, utan borde betraktas som en möjlighet och rimligen en av de största upplevelserna någonsin för de här spelarna. Något AIK-ledningen har ett ansvar att förmedla. Det kanske de gjorde, men det syntes inte i andra halvlek. Malmös bollinnehav såg ut att tråka och trötta ut AIK istället för att ge den injektion som behövdes. Utöver passivitet gick AIK bort sig positionsmässigt och när man fick bollen var passningsspelet inte alls bra. Malmö såg ut att orka mycket mer.
Efter 1-3 som tillkom efter ett vackert anfall med en klackpass i djupet och en frispelning som utnyttjades helt rätt, gick AIK över till att spela 4-4-2. Att anfallet som föregick målet blev vackert kan återigen tillskrivas ett passivt AIK-försvar. Väl samlade men obeslutsamma på den "snygga" klackpassen som knappt hade styrfart.
Åtta minuter efter Malmös 3-1 gick AIK ner på trebackslinje i och med bytet. I efterhand känns det som en för sen förändring. Från och med nu blev AIK bättre och hade det mesta av spelet. Backlinjen jobbade tätare ihop och kändes mycket säkrare på tre man än vad den var med fyra. Chansningen innebar visserligen att mittfältarna gick framåt mycket och lämnade än mer yta bakom sig, men det höll också på att ge resultat direkt: Ett inlägg från höger i minut 69 hade kunnat ge matchen riktig nerv igen. Tyvärr slog Cansu sin volley strax utanför höger stolpe. I minut 72 kom en ny chans när AIK fick frispark i bra läge. Mutumba sköt högt över. Malmö hade sedan en ypperlig möjlighet att definitivt punktera matchen när en helt ren framstormande vänsterytter bredsidade över och höger om ett väldigt öppet mål, men di blåe fick nöja sig med en rättvis tvåmålsseger.
Allt som allt en taktisk triumf av ett Malmö som dessutom höll en bra nivå spelmässigt matchen igenom. Ett kapabelt lag vann mot ett AIK som inte fick ut allt av sin potential.
Bäst i AIK var Fredrik Petersjö på mittfältet som var inblandad i det mesta i konstruktiv väg och som dessutom spelade aggressivt matchen igenom. En annan mittfältare, Anders Hamberg, gjorde även han en riktigt stor arbetsinsats.
