Måndag morgon: Aja, det blir nog bra liksom...
Veckan inleds av John Börén som försöker komma fram till vad han tycker om de senaste förändringarna i Malmö FF.
Det börjar närma sig. Några fyspass, ett träningsläger och några vänskapskamper återstår innan det är dags igen. Dags för en ny säsong med nya chanser och nya drömmar. Förra veckan offentliggjorde Malmö FF ritningarna för sin sportsliga omorganisation. På tiden, tänker väl många. Sportchefen är borta, någon uttalad manager blev det inte. Inga hårda avsked, inga publicitetssökande bomber. Det känns väl okej, tror jag?
Kanske att alla de som ropat på äkta MFF-hjärtan blir nöjda nu när Roland Andersson återknyts till föreningen och dessutom att Hasse Borg stannar kvar på en kant. Men vad innebär ett äkta MFF-hjärta år 2010? Vi supportrar pratar gärna om fornstora dagar och luftar gladeligen anekdoter om hur Egon Jönsson drack konjak med Ringo Starr och hur Puskas Ljungberg skrämde slag på motståndarna redan innan de lämnat spelarbussen. Men den stolta historian börjar ofrånkomligen kännas mer och mer historisk. Konkurrenterna avundas vår klubbs ekonomi, men de fruktar knappast vårt lag. Att kalla sig storklubb efter ett enda SM-guld på de senaste 20 åren måste vara en större överdrift än svininfluensan.
Kanhända att Roland Andersson har precis ett sådant hjärta som saknas. Ett sargat hjärta, fyllt av lika delar självinsikt och revanschlystnad. Han var som bekant minst sagt delaktig när den himmelsblå bubblan sprack med högsta möjliga knall 1999 och borde definitivt ha lärt sig att framgång inte automatiskt föder framgång. Skönt med en återvändare som inte kommer tillbaka för att berätta hur det var på hans tid och därefter tro sig ha vunnit spelarnas respekt. Roland har under sina år som förbundskapten kartlagt, hanterat och förbättrat unga svenska fotbollsspelare. Han är väl medveten om hur dagens spelare tänker och agerar och hur fotbollsklimatet är kring Allsvenskan och övriga europeiska ligor.
Mannen som snyggat till prislapparna på spelare som Zlatan, Toivonen och Afonso kommer att vara kvar och jobba med det han är bäst på; förhandlingar. Mannen som bär ansvaret för så många rätt som ändå slutat fel. Sören Åkeby var den ena halvan av 2000-talets mest framgångsrika tränarduo. En offensiv och spännande visionär jämfört med den trygge och tradige företrädaren Tom Prahl. Efterklokheten kan vara skoningslös. Fråga Hasse Borg. Hur många jublade inte när Igor Sypiniewski presenterades som klar för MFF? Eller Jari Litmanen? Tobias Grahn? Lika många som när Wilton Figueiredo lämnade Qatar för Lilla Torg, gissar jag.
Inför 2010 så står Roland Nilsson kvar vid sidlinjen, tränaren som värvades inför säsongen 2008 och kändes helt i linje med samtiden när nya och hungriga namn som Richard Norling, Tony Gustavsson, Stefan Rehn och Magnus Haglund började nå resultat. Då pratades det om Rolle som en potentiell svensk förbundskapten, trots ringa tränarmeriter. Två år senare är verkligheten en annan. Herregud, vem kan frivilligt vilja ta jobbet som sportchef? Nä, lika bra att den tjänsten ströks.
Men omorganisationen känns ändå inte sådär… nystartande? MFF pratar om tydligare arbetsroller och ansvarsområden, samtidigt så är det inga direkt nya namn. Kommer någon att märka av skillnaden? Behövs det inte frisk luft och nytt syre? Räcker det med hårt bultande MFF-hjärtan? Det har länge klagats på att en avslutad spelarkarriär tyvärr räckt för att få administrativa och organisatoriska uppdrag i klubben. Är vi kvar i den fåran?
Fast nä, det kan vi väl ändå inte vara? Patrik Andersson står ju fortfarande utanför organisationen? Endast president Obama kan väl skryta med en liknande förväntad-och-efterlängtad-frälsar-status, men så blir det alltså inte. Inte än. Men, det hade faktiskt känts bättre att vara ovetande om Bjärred och Pelle Svenssons bristfälliga kommunikation. Varför ska det ut i tidningarna? Vem tjänar på det?
Men det går att hålla tätt också. Senaste nytillskottet kom verkligen som en blixt från en klar himmel. Någon som såg till några odds på att nye andretränaren skulle komma att heta Josep Clotet Ruiz? Kanske är det han som ska stå för det nya? Hans meriter från spanska seriesystemet och framgångar från ungdomslag låter onekligen spännande. Dessutom har vi ju av tradition goda erfarenheter av utländska tränarinslag; Tänk Duran, Bob och Roy.
En tränare med internationella referenser har varit suktad av många, men killen är ju bara 32 år? Jämngammal med lagkaptenen, är han redo? Och språket, då? En minnesbild får mig att rysa till. Scenen är hämtad ur Blådårar, där styrelsen med Cavalli i spetsen sammanträder och diskuterar Anders Anderssons närmsta framtid. Åsikterna och synpunkterna avlöser varandra, och efter en stund får dåvarande tränaren Frans Thjissen frågan om vad han tycker. Han har ingen aning om vad han ska säga, eftersom han inte kan svenska och har inte förstått någonting av vad de andra sagt. Låt oss att hoppas att scenen är en dokumentation av något förgånget och att Josep ges chansen fullt ut att påverka och tillföra föreningen.
Så här håller jag på. Ältar, vrider och vänder… Utan att komma fram till något, utan att dra några slutsatser. Aja, det blir nog bra, liksom. För vad vet jag? Och vad vet någon annan när det kommer till fotboll? Det är så här det ska vara i väntan på en premiär. Ovisst och spännande. Många frågor, ännu fler förhoppningar. Bara en och en halv månad kvar…
***
På tal om äkta… Tycker inte om när folk generaliserar och kallar till exempel italienska fotbollspelare för filmare och fuskare. Men vad är det som händer i de afrikanska mästerskapen? Det är ju helt fantastiskt hur man kan ta en offsideavblåsning som ett tveklöst och skamligt personligt angrepp och gå till motattack mot en stackars linjeman. Eller hur man kan vara medvetslös ena stunden och skälla ut en medspelare i nästa? Underhållande är det hursomhelst.
***
En inställd fotbollsmatch är också en fotbollsmatch, var det någon tuffing som sa. Ny chans idag, Nordsjaelland-MFF. Framåt Malmö!
