Malmö FF 100 år: Bo och Bob
Bosse Larsson. Bob Hougthon. Ett guld. Himmelrikets nedräkning av de främsta händelserna i Malmö FF:s historia är framme vid platserna 11, 10 och 9.
11. Bosse Larsson
Har Sverige någonsin sett en mer mångsidig spelare? Har Sverige någonsin sett en bättre spelare? Det är svårt att jämföra då med ännu mer då och med nutiden, men Bosse var en gigant. Jag känner en del anhängare till andra svenska klubbar som sätter honom överst, före sina egna Torbjörn Nilsson och Gunnar Nordahl. Hade hans längtan efter Malmö och Jägersro inte varit så stark hade hans treåriga proffssejour ute i Europa blivit mycket längre. Bosse Larsson är så mycket MFF man kan bli. En levande legend, helt enkelt.
307 matcher i Malmö FF, 119 mål.
Svensk mästare: 1965, 1970, 1971, 1974, 1975 och 1977
Cupmästare: 1973, 1974, 1975 och 1978
Allsvensk skyttekung: 1963, 1965 och 1970
Guldbollenvinnare: 1965 och 1973 (och var därmed först att vinna priset 2 gånger)
”Jag har alltid varit kass på årtal och datum.
Jag var en liden pilt , min far hade tagit med mig på Stadion för att se MFF.
En man med stor näsa skruvade inte bara in en hörna direkt i mål… han gjorde det två gånger.
När jag uttryckte min oerhörda beundran och förvåning lutar sig min bänkgranne mot mig, en öldoftande man, och säger förtroligt: - Lille påg, Bosse göur det där hela tiden.
En MFFare föddes den dagen.” (Thomas Lundkvist)
10. Bob Houghtons tid som tränare (1974-1980)
När den då 26-årige Robert Douglas Houghton tog över Malmö FF hade klubben haft två mindre lyckade år (6:a och 4:a) under Karl-Erik Hults tränarskap. Denne hade i sin tur avlöst den omåttligt framgångsrike Antonio Duran. Två så dåliga år krävde förnyelse och i Eric Persson hade MFF en visionär som ordförande. Han såg Bob Houghton som den tränare som hade förutsättningarna att föra fram Malmö FF till den allsvenska toppen igen. Och till den europeiska. Engelsmannen gav Malmö FF 3 guld, 2 stora silver och ett brons samt en andraplats i Europacupen innan han på sommaren 1980 flyttade till Grekland och Ethnikos Piraeus.
”Utan Houghton vet jag inte var MFF skulle vara, skulle framgångarna från Durans period vara en sista storhetstid? Skulle MFF:s själ vara samma sak utan Houghton? Skulle svensk fotboll vara vad den är utan Houghton? Skulle landslaget ha tagit brons 1994 utan Houghton? Det går inte nog att betona hur viktig Bob var för MFF.” (Kaveh Kohshahi)
9. Malmö FF:s första allsvenska guld (1944)
Alla minns vi väl när vi blev av med oskulden, det första besöket på Malmö Stadion, den första fyllan, den första utlandsresan, första gången vi såg Zlatan. Nu är det av förklarliga skäl inte lika många som minns Malmö FF:s första guld som det senaste. Men det var där, 1944, som en era inleddes, och jag tror egentligen inte det finns någon anledning att skriva mer om saken, då det finns en man vid namn Carlo Nilsson som gör det så mycket bättre.
”Det var annandag pingst i huvudstaden. Malmö FF hade, som alltid under sina stockholmsbesök, övernattat på Hotell Regina på Drottninggatan. Frukosten hade tillretts av Malmöfödde hotellägaren Figge Sjöö.
Det rådde en spänd stämning i truppen, detta var ingen vanlig resa till Stockholm. Läget var sådant att om MFF skulle vinna över AIK så var guldet klart. På nationalarenan hade 35920 personer tagit plats.
På en tveksamt dömd straff kvitterar Börje Leander MFF:s 1-0-ledning. Sen är det historia. Stellan Nilsson slickar den vänstra långlinjen i ett anfall, inlägg till Börje Tapper, nick i mål; så enkelt för det radarpar som under lång tid skulle bli ett segervapen för MFF..
På det fagra Djurgården rådde en maj-idyll värdig en visa av Alice Tegnér. Solen glittrade över den späda, oskuldsfulla grönskan. Koltrastarna sjöng till mästarnas ära och på restaurang Gubbhyllan - som var ett annex till Hasselbacken - sjöng gästerna: ”MFF:are är vi alla” och troligen, möjligen, var det första gången den nyskrivna MFF-sången framfördes offentligt.
”Hövdingen” satt tyst, begrundande och stolt. Han hade skapat historia. Han hade fått sin revansch för den förnedrande diskvalificeringen 10 år tidigare. Detta var prologen till en fantastisk MFF-era, den mest romantiska i föreningens historia. Mycket snart skulle MFF totalt dominera svensk fotboll under lång tid.
De spelare som hade medverkat i tillräckligt antal matcher för medalj i 1943-44 års serie var:
Helge Bengtsson, Erik Nilsson, Hans Malmström, Kjell Rosén, Sture Mårtensson, Kjell Hjertsson, Börje Tapper, Arne Hjertsson, Gustaf Nilsson, Carl-Erik Sandberg och Stellan Nilsson.
Endast en av dem är kvar i livet, Kjell Hjertsson. Men samtliga är för alltid med största tacksamhet kvar i alla MFF:ares minne.” (Carlo Nilsson)
