Straff!
… och så säkrades visst Europaplatsen också.
Guldet hamnade hos ett Stockholmslag, men hos det minst tippade. En utveckling som få hade vågat föreställa sig ens i sina värsta mardrömmar. När Andreas Isakssons och Stefan Rehns baneman Karl-Erik Nilsson blåste av Hammarby–Örgryte en minut i förtid dog allsvenskan en smula vad gäller jakten på de övre placeringarna. Ändå visade Djurgården en imponerande tåga i måndagens hemmamöte med Helsingborg – det som gällde platserna bakom Cratz’ försvarsinriktade men mycket målmedvetna tolvmannalag (eftersom man aldrig drabbas av avstängningar och endast i undantagsfall av skador torde det räcka med Trym ”Erlingmark” Bergman som avbytare).
Tillbaka var farten och fantasin i djurgårdsspelet. Mikael Dorsin hade en tung match som Rehns ersättare, men bredvid honom styrde Magnus Pehrsson magnifikt. Lagkaptenen dirigerade bollar till höger och vänster, och Andreas Johansson, flankerad av kantspringarna Barsom/Bärlin, rev djupa sår i Helsingborgs stela backlinje. ”Liatorparn” Persson saknades svårt på ytterbackspositionen, där en felplacerad Jozo Matovac hade fullt sjå med att hålla koll på Stefan Bärlin. Abbe Barsom spelar tyvärr bara svårare och svårare och tycks lite för gärna vilja leva upp till epitetet ”Djurgårdens Maradona”. Mer effektivitet i hans spel är önskvärt.
Bärlin, tillbaka i startelvan, gjorde en strålande första halvlek. Frispelad av Magnus Samuelsson (var passen en felträff?) lättade högeryttern stiligt bollen till 1–0 bakom gamle Sven Andersson, som gjorde sin sista allsvenska match i karriären i kväll. Den blev nämligen bara 20 minuter gammal, eftersom Andersson gjort ner Jones Kusi-Asare i friläge en bit utanför straffområdet. Gjort ner och gjort ner – Jones var tämligen inriktad på att bli fälld och ansträngde sig inte mycket för att undvika senioren i HIF-målet. Å andra sidan hade han nätat om kontakt inte hade uppstått. Stackars Andersson hade svårt att lämna banan men böjde sig slutligen för Järnkaminernas uppmaning ”Farbror Sven – du kan gå hem”.
Fredrik Larsson, allsvenskans mest rutinerade bänkvärmare någonsin, gjorde entré i ett otacksamt läge. Ut gick tunne brassen Rogério Silva.
Men så hände det. Igen. Magnus Samuelsson misslyckades med att ta emot en tämligen lös passning i ohotat läge. Álvaro Santos rushade, fintade skott och prickade krysset från 19 meter. Ett världsklassmål.
Skam den som ger sig: i vad som måste ha varit ett av säkert sex–sju frilägen för hemmalaget höll sig återigen Stefan Bärlin framme och rullade in 2–1 för Djurgården. Två avslut, två mål – tänk om vi sett mer av den effektiviteten i Dif-anfallet i år. Passningen var lika genial som oväntad och kom från Andreas Johansson.
Helsingborg jagade kvittering med ett 4–4–1-system. Det borde inte ha varit särskilt lätt. Men lätt såg det ut när Patrik Eriksson-Ohlsson, ”mannen som nobbade miljonerna i Norge”, fumlade i en närkamp och gav sylvasse Rade Priça chansen att lyfta in 2–2-bollen bakom ganska chanslöse men desto ursinnigare Rami Shaaban. Han fick inte god hjälp av försvaret att hålla tätt bakåt. En prydlig frilägesparad hann allsvenskans bäste reservkeeper i alla fall med. Returen täcktes effektivt undan av duktige Markus Karlsson.
Det var upprinnelsen till en mycket Sundsvallslik press från Djurgården. Viljan och kreativiteten var enorm men mållägena missades, missades och missades. Inbytte Johan Wallinder såg lika olycklig ut på högeryttern som i centerpositionen, vilka han och Kusi-Asare flitigt växlade mellan.
En poäng hade inneburit en nervig avslutning i Trelleborg. Men tre blev det – och på vilket sätt sedan:
Andreas Johansson, lika överalltpåplanen-mässig som mot Sundsvall, fick utdelning på sitt enorma löpande kors och tvärs över Stadions ännu gröna matta när han i hög fart stötte bollen förbi mål-Larsson och i samma ögonblick vältes över ända av dennes liggande kropp. Situationen var snarlik den i Göteborg som också gav straffspark.
Det remarkabla var givetvis att Djurgården var en minut från att fullborda sin tredje raka säsong utan straff på hemmaplan när Johansson fälldes. Det hade onekligen känts exotiskt att inleda en fjärde nästa vår. Men Leif Sundell – med god assistans från sin man på linjen; ta i trä! – pekade faktiskt på straffpunkten. Konspiratoriskt lagda tungor mumlar om att det var ett mycket lagom läge att blåsa den efterlängtade straffen nu när Hammarbys guld är säkrat. Det var dock inget som bekymrade Magnus Pehrsson när han krönte sin fina insats med att dunka in vinnarmålet högt uppe i högerhörnet.
Segern var rättvis men satt alldeles för långt inne. Matchen gjorde det smärtsamt tydligt vad som är Djurgårdens sanna akilleshäl: försvarsspelet. Eller rättare sagt backlinjen, i synnerhet mittlåset. Lagets unga målmissande anfallare kan utvecklas och bli betydligt vassare, men den ålderstigna backlinjen har förmodligen passerat karriärens zenit. Samspeltheten är dess styrka, men kvällens tabbar var långtifrån de första vi sett i årets allsvenska. Motståndarnas mål är alltför sällan frukten av lysande kombinationer utan snarare av slarv och nonchalans i de bakre Dif-regionerna. Hade inte Andreas Isaksson gjort så pass många avgörande och omöjliga räddningar hade den diskussionen varit betydligt mer högljudd.
Stabila backar eller inte, Uefacupen blir det hur som helst nästa år. Tack, Djurgården, för en makalös säsong!
