Måndag Morgon: Om nutid vs dåtid
"Vår historia är något utöver det vanliga, och något vi definitivt skall vara stolta över. Föreningens historia är vår historia och vår historia definierar oss."
Det är en händelserik vecka för MFF:s del. Inte nog med att formen skall vässas nere i Spanien, utan vi har dessutom ett årsmöte. Ett årsmöte som visserligen inte ser ut att bli lika spännande som det ryktades under hösten då en kamp om ordförandeposten var aktuell, men som väl lär bli det mest intressanta på många år.
Trots att det finns mycket spännande som händer i veckan, och att vi nu faktiskt snart börjar kunna känna doften av premiären väljer jag att titta bakåt. Snart fyller MFF 100 år och vi på Himmelriket har i princip kört klart "Decenniets bästa"-serien (det blir möjligen en intervju till).
När man håller på med den här typen av artikelserier blir det tydligt att vår historia är något utöver det vanliga, och något vi definitivt skall vara stolta över. Föreningens historia är vår historia och vår historia definierar oss.
Det senaste decenniet har varit en berg- och dalbana utan dess like, med spel i Superettan blandat med kval till Champions League och SM-guld. Från tioårsperioden minns jag framförallt såklart guldet 2004, och den makalösa sista veckan som började i Göteborg och avslutades på Stortorget. Andra framträdande minnen är bland annat snömatchen mot Brann och när Daniel Andersson sparkade ner den inhoppande nöten i matchen mot Besiktas. En spark som stod symbol för i princip all frustration man då kände för det sportsliga misslyckandet det året. Vem hade då trott att 2005 skulle vara ett bra år jämfört med de kommande fyra?
Det är tydligt att de flesta minnena man har är från tiden före 2006. Visst finns det höjdpunkter även under Sören och Rolle (och i motsats till min kollega Frohm har jag ett nördigt minne av detaljer), men det är långt från samma sak som under 2000-talets första fem år då känslorna var stora i nästan varje match. De senaste åren har man ofta gått till match utan att haft en ordentlig chans på egentligen några intressanta placeringar överhuvudtaget. Ska det vara så?
Tittar man tillbaka i historien är det tveksamt om vi någonsin haft fyra så tråkiga år i rad. Organisatoriskt har det skett mycket de senaste åren, men resultaten har uteblivit och vi har blivit fast förankrade i botten. Malmö FF har blivit ett mittenlag. Sett historiskt är det tydligt att det inte är där vi ska vara, men även om historien är viktig för oss måste vi inse att det är här och nu vi måste prestera. Att vi vunnit serien flest gånger, och tagit hem flest cuptitlar betyder inte så mycket om vi inte lyckas prestera på planen här och nu. Våra meriter betyder mycket för mig de flesta dagarna, och även inför en match - men när domaren blåser av matchen kan inte ens vår Europacupfinal få mig på bättre humör om vi har gått på pumpen.
--------------
En spretig krönika så det skriker om det, men så får det bli när idéerna tryter.
--------------
Det skall bli vansinnigt intressant att följa Camp Cojones.
--------------
"Decenniets bästa" är i princip avklarad, och jag tänkte själv avsluta med en drömelva från de gångna tio åren
Målvakt: Mattias Asper - Johan Dahlin kan kanske bli bättre, men för mig är Mattias etta just nu. Han fick för mycket skit som jag ser det, och behöver inte skämmas för något.
Backarna: Jon Inge Höiland, Daniel Majstorovic, Patrik Andersson, Joseph Elanga - Egentligen vet jag inte om Maestro och Patrik hade spelat så bra tillsammans (de hann ju inte testas så mycket), men det är två fantastiska spelare som måste ta platserna. Hedersplatsen går till Olle.
Mittfält: Hasse Mattisson, Thomas Olsson, Daniel Andersson, Jari Litmanen
Visst, Litmanen hade knappast varit överdrivet glad med en plats till vänster, men här hade han fått en helt fri roll. Han är helt enkelt för bra för att ställas utanför. Sen att jag tycker att han uppträdde rätt svinigt mot MFF är en annan sak.
Min personliga favorit Hasse Mattisson har en given plats.
Anfallarna: Niklas Skoog, Afonso Alves
Sett till hur väl de fungerade tillsammans borde egentligen Ijeh-Skoog vara givna, men jag väljer här de två bästa anfallarna individuellt sett. Afonso var magisk, men för mig är Skoog etta. Han förtjänar platsen som Decenniets bästa spelare.
--------------
Är det inte konstigt? Här hemma i Sverige hyllas Magnus J av folk till höger och vänster för sina texter, och nere i Spanien tror irländarna att han kan spela fotboll. Vi får hoppas han snart är med på Anrells floskeltopp så han kommer ner på jorden igen.
