Camp Cojones: Jag vet att jag kommer att lyckas i MFF
Förra sommaren skrev Pontus Jansson på ett femårskontrakt med Malmö FF. Efter en knäskada kämpar han för att ta en plats i startelvan och för att ta guld.
Det ösregnar i Malaga. Förmiddagsträningen ställdes in och 19-årige Pontus Jansson har precis käkat lunch i hotellets matsal när vi ses i caféet. Vi släntrar bort mot den sittgrupp där han och några av de yngre lagkamraterna, under högljutt diskuterande och argumenterande, spelade poker i förmiddags. Jag kommer med block och penna i högsta högg, Pontus i keps och träningskläder.
– Alla är vinnarskallar, säger Pontus. Men det är ett gott gäng där alla kan umgås med varandra.
Igår kollade han och övriga laget på Zlatan och Barcelona tillsammans. En spelare som Pontus gillar och följer.
– Jag får gåshud av honom ibland och lider med honom när det inte går bra.
Det blir mycket dötid på ett träningsläger, speciellt när träningarna ställs in. Då gäller det att fördriva tiden och som elitspelare kan man ju inte precis sätta sig i baren o festa loss. Det får bli andra aktiviteter. Klubben har ett par bilar till förfogande så det går att ta sig en tur om man vill.
– Vi spelar TV-spel och slappar på rummet när vi inte tränar.
Pontus scoutades från Arlöv till MFF som sextonåring efter att ha blivit uppmärksammad i Skånelaget och i pojklandslaget. Han är 1.91 lång, aggressiv, stark, bra teknik, bra spelsinne och vågar hålla i bollen enligt egen bedömning. Svagheten är att han kan bli ännu starkare och lära sig utnyttja den styrkan bättre.
– I Arlöv och i MFF: s juniorlag spelade jag på mittfältet, säger han. Sista säsongen där flyttade Thomas Sjöberg upp mig i anfallet. Det gick bra och nu känns som en fördel att ha spelat på mitten därför att jag förstår hur en mittfältare tänker när han har bollen.
Är man en talang, gör ett par matcher i något av pojklandslagen och presterar bra så får agenterna upp ögonen för dig. Så är det för Pontus också. Ändå valde han att stanna i Malmö FF.
– Jag har alltid drömt om att bli proffs men jag vill lyckas här, säger han.
Knäskadan gör att han kommit efter i träningen men nu är det full fart som gäller.
– Det är bara att kämpa på tills man hittar sin plats i laget. Jag litar på mig själv och vet att det kommer att gå bra.
Att slå sig in i startelvan ser inte lätt ut. Daniel Larsson, Ofere, Wilton och Agon är tuffa konkurrenter. Hur blir det när man tar en plats från en kompis frågar jag?
– Det ingår i spelet och oftast så brukar vi skämta bort det.
Målsättningarna är höga och tron på det egna laget är stor. Minst topp fyra men guld är att föredra.
– Det sätter kanske press på oss men vi går ju inte in för att bli tvåa.
I laget umgås han mest med Jille, Gische, Alex och Agon. De brukar åka tillsammans till träningen, oftast i Pontus Mercedes. Det nytagna körkortet bränner såklart i fickan.
– Jag tog det i lördags, säger Pontus inte utan stolthet.
Föräldrahemmet i Åkarp är fortfarande hemma även om han är fotbollsproffs. Att ha fotbollspelandet som yrke är ett privilegium det inser Pontus. När kompisarna går i skolan på dagarna tränar han. Fast skolan är inte helt borta ur tillvaron. Han är inskriven på Procivitas idrottslinje och läser sitt sista år på distans.
– Det är tufft att kombinera, menar han. Det är svårt att koncentrera sig på att läsa när man är trött efter en träning. Sen har jag ju mest fotboll i huvudet.
