KRÖNIKA: En ikon som svikit, men fortfarande en ikon
Som alla vet har Sebastian Eguren skrivit på för AIK. Då börjar folk tro sig veta att han aldrig var en ikon. Men det är bara vi som kan avgöra. Han må ha svikit oss men han var fortfarande en ikon.
Sebastian Eguens svek är ett faktum, jag kommer inte skriva om det idag. Kanske för att kniven fortfarande sitter i mig eller kanske för att jag helt enkelt inte har dragit ut den. För att jag inte vill acceptera det helt enkelt.
Folk har börjat ifrågasätta Egurens kärlek till Bajen och supportrarnas kärlek till honom se artikel --> Idag är jag beredd att ifrågasätta den förstnämndes kärlek men jag kommer aldrig ifrågasätta fansens kärlek till Eguren. För allt vi gav honom var äkta och vi trodde att det han gav oss var äkta. Och varför skulle vi inte tro att hans kärlek var äkta? Han har upprepande gånger sagt hur mycket Hammarby betyder för honom och att han vill återvända.
För att förstå Egurens storhet måste man ha varit på Söderstadion. Man måste ha skanderat ”Det finns bara en” för att förstå hur stor han var. Hans löpningar på 50 meter för att skälla på en motspelare som tacklats fult och hans illvrål efter varje mål han gjort fick oss att tro på att han var äkta. Att han var den som i dagens fotboll inte bara sökte sig efter pengar. Att han såg oss fans som en familj.
Han var vår soldat längst fram i ledet och när han lämnade oss för de stora slagfälten var vi stolta över honom. Vi glädjes åt hur förbannat bra han var.
Och när han varit borta så har vi förgäves sökt efter honom. ”Kom hem igen” har skanderats upprepade gånger. Han var den som ledde oss i striderna. Han var den som hjälpte alla, den som skrek i förtvivlan, den som sprang hejdlöst och den som kämpade konstant. Han var som vi ville att spelarna skulle vara. Han var en av oss. Trodde vi.
Söderstadion var tydligen inte ditt hem. Det fick vi veta när du stod och log bakom våra värsta rivalers klubbmärke. Du hade kört ut oss till öknen och sparkat ut oss och kört vidare för att låta oss gå vilse i dina tomma ord.
Att människor sitter och påstår att han inte var en ikon är för mig helt obegripligt. För precis som spelare idag saknar klubbkänsla så saknar även dem som säger att han inte var en ikon klubbkänsla för vår klubb. Hur kan man gå ut och säga att han inte var en ikon om man inte älskar klubben han påstås ha varit en ikon för? Att han gjorde 36 matcher och inte mer spelar ingen roll. Det om något visar bara hur förbannat stor han var för OSS. Inte för er. Så snälla uttala er inte om vilka som är ikoner eller inte om ni inte är supportrar till klubben.
"-Jag vill åka tillbaka för att min son också ska få chans att spela i Hammarby. Det är en dröm för mig." se videoklipp --> Med vemodet fyllt i mig så kan jag inte göra annat än att konstatera att du nog har slängt din “dröm” i marken och spottat på den. Känns konstigt att se dig i den grönvita tröjan nu när bilden av dig i den svartgula aldrig kommer suddas ur från näthinnan.
Du var hjälten som vände oss ryggen när vi låg ner. För det kommer jag aldrig förlåta dig. Men jag kommer alltid minnas dig som en ikon för vårt klubbmärke. För det var precis vad du var för oss under de 36 matcher du spelade.