Camp Cojones: El final
Lägret är över för den här gången. En sista text skulle skrivas. Det är en nödvändighet.
När jag slog ner den första tangenten i den här meningen och skrev ordet ”när” står min datorklocka på 22.07. Lägret går mot sitt slut. Henrik och Martin sitter mittemot mig här i mediacentret och jobbar med matchfilmen från MFF - Lokomotiv. Känner jag dem rätt lär de sitta kvar här när vi andra kommer hit i morgon bitti runt 5.30 för att checka ut.
Ulf mailar sin trånande sambo. John leker i brist på annat med sin mobil. Helen är på ovanvåningen och skriver till mff.se. Hemma på hotellrummet sitter Peter med sin kamera och lägger över bilder till datorn. Själv sitter jag alltså här och skriver denna text med ett glas brandy (Carlos III) bredvid mig.
Det är stojigt runt omkring mediacentret i kväll. Jag saknar Edie och Goldie från Brighton. Jag ser inte den åldrade mannen som häromkvällen underhöll med sitt pianospel så till den milda grad att Marschmusikern började klia sig i ögat. Men en av hotellet hyrd pianist spelar den ena slagdängan efter den andra. Och vinet och ölen flödar hos de andra gästerna. Mycket är sig likt således.
Malmö FF:s ledare syns inte till och lika bra är kanske det, för spelarna har inkilning av de nya. Ingen av oss vet vad de gör, och vi lär aldrig få veta det. De håller sig i ett låst rum utan insyn. De brukar ha roligt så jag inbillar mig att de har det även i år.
Det är inte utan en viss sorg jag skriver dessa rader. Det har varit en intensiv vecka, sömnen har blivit lidande och maten har varit mer förskräcklig än bra, men det har varit ett äventyr. Att vara med här känns som en stor ynnest. Därför vill jag passa på att tacka mina medresenärer för att det gjort den här resan till ett oförglömligt minne. Jag vill också tacka Malmö FF för att de låter oss bo på samma hotell som dem och därigenom ger oss en närhet. Detta ger oss fantastiska möjligheter att komma dem verkligt nära, vilket jag hoppas framgått av texter, bilder och filmer.
Och slutligen vill jag tacka alla ni som läser och kommenterar våra alster. Det är ni som gör det möjligt för oss att åka hit. Jag talar för hela redaktionen på plats när jag ger er mitt varmaste och innerligaste tack.
Jag vet att det här låter som en konstruktion, men just i detta nu börjar pianisten på We´ll meet again. Och klockan slog just över till 22.24.
***********
Veckans…
… kommentar: I matchen mot Lokomotiv vänder en MFF-spelare ryggen till mot en motståndare som skjuter ett hårt skott. Rolle ilsket: ”Vänd inte röven till för du har väl inga ögon där!”
… mål: Det har inte blivit några mål i de två träningsmatcherna även om det har varit nära. Jag kommer däremot att bära med mig Markus Halstis helt fantastiska mål på måndagens eftermiddagsträning. Hade Ajax haft spioner på plats hade vi kunnat inkassera nya Zlatan-pengar.
… mest ovidkommande: OS i Vancouver har varit en relativ ickehändelse, med några undantag. När man har MFF så här nära inser man lätt hur lätt allting annan väger i jämförelse. När jag häromdagen satt och pratade med Daniel Andersson off the record så att säga berättade han att ett guld i år skulle slå det mesta han har varit med om. Jag instämmer. Och detta, tänker jag, får bli mina sista meningar på detta läger i Malaga, anno 2010.
