Gästkrönika: Passion är svaret på varför det tog så hårt!
En gästkrönika kring Egurens utlåning till AIK kom in till redaktionen under söndagskvällen.
När jag hörde ryktet på fredagen att Eguren skulle gå till AIK så trodde jag inte på det eftersom det kom från en kvinnlig kollega som är aik:are, och jag hann inte kontrollera eftersom jag sprang omkring på flera olika möten med IT-avdelningen. När jag vid 16 satte mig för att kolla diverse forum så var det som om någon tog styptag om min luftstrupe. Jag satt bara och stirrade på skärmen och kunde inte förstå. Tydligen syntes det på mig eftersom en arbetskamrat frågade vad som hade hänt och jag mörkade med att säga att jag var trött, det var ju trots allt fredag och veckan hade inneburit mycket jobb. Sanningen var att jag mådde fysiskt illa och var ledsen. Jag förskte redan då slå bort tankarna och säga att jag inte bryr mig, det är ju bara fotboll men hela kvällen återkom samma frågor; hur kunde han?
Betydde orden inget? Var allt lögn?
Så fortsatte det även på lördagen och till och med nu så finns en gnagande känsla av besvikelse inom mig. Under samma tid har dock andra frågor också kommit upp, hur kan jag bli så här påverkad? Varför tog det så hårt? Jag är en tvåbarnspappa som närmar sig 40 med stormsteg, jag är statsanställd verksamhetsutvecklare och en stabil vuxen person. Hur kunde något sånt här få mig så illa berörd? Till och med nu när jag sitter och skriver så känns det lite skamset att jag tillåtit mig själv bli så påverkad av fotboll.
För det är ju det jag blir varse nu, att de upprörda känslorna är patetiska och att jag ska växa upp och fatta att så fungerar den moderna fotbollen. Och förresten, var en man och inse att spelare är professionella nu, och dessutom kan Eguren objektivt sett inte vara en ikon. Som supporter i dagens Sverige ska man inte visa för mycket känslor, då blir det obehagligt. Klappa lite lagomt, ät en korv och njut av de professionella spelarna.
Hur kan det då komma sig att jag blev så påverkad? Mitt svar är passion! Jag vet att det är fullkomligt omodernt att använda det ordet, nu ska man vara rationell och distansierad. Nu ska även fansen vara professionella och inse att fotboll är underhållning, där det inte finns lojalitet. Ungefär som melodifestivalen, lite lagomt mysigt med chips och låtar som inte stör alltför mycket, ett stycke distraktion, tidsfördriv.
Men för mig har det blivit tvärtom. Den här historien har fått mig att inse hur mycket Hammarby betyder, hur djupt rotat det är hos mig. För mig är det passion och lidelse. För mig är det på riktigt även om alla utomstående skrattar. Och det är nog där vi Bajare skiljer oss från mängden, att vi tillåter passion och lidelse kring vår klubb. Jag har gått på en nit och det är priset för passion, det är priset för att få känna den euforiska glädje som man bara kan känna kring Bajen.
Jag är fortfarande upprörd men jag vet att jag rent logiskt måste släppa det här. Den enda lilla "glädjepunkt" i allt detta är att jag insett nu hur jävla mycket Hammarby betyder och att jag inte är ensam. Nu kan vi ta den vetskapen och frustrationen och göra något positivt av den. Jag kommer att ge ännu mer för Bajen. Bajenkvällen på fredag är första steget, jag sitter just nu och försöker få med så många som möjligt. På fredag får jag skrika ut min frustration och jag hoppas att många delar möjligheten med mig. På fredag kommer jag att visa vad passion är och det kan ni aldrig, aldrig ta ifrån mig.
