Läktarkultur?
Fotbollssiten SvenskaFans.com blomstrar som aldrig förr, men frågan är hur det står till med svenska fans i allmänhet?
Publiksiffran på Gamla Ullevi ikväll skrevs till förunderligt låga 6688 betalande åskådare, vilket dock ges en tillfredsställande förklaring av dels det faktum att Hammarby redan i söndags avgjorde den guldstrid som IFK fram till dess varit främsta utmanare i och dels att Frölunda Indians någon kilometer längre bort spelade ishockeymatch mot Djurgården (även om det för oss fotbollsfans kan vara svårt att förstå så lär det faktiskt finnas ett intresse här i landet för dylik sport…).
På läktarna höll den talrika hemmaklacken Änglarna som vanligt låda; deras kraftfulla stämmor och närmast perfekta synkning imponerar onekligen, inte minst när man håller på ett lag som än så länge saknar såväl det underlag som den tradition som Änglarnas klack bygger på. (Därmed givetvis inte sagt att Kvastarna saknar möjligheter, vänta bara!)
Något som däremot gjorde mig besviken ikväll var Änglarnas inledande ”Hata Bajen!”-ramsor. Det är så… ovärdigt. Att i hatramsor klanka ned på ett lag som stått för en sådan bragd som Hammarby faktiskt har är så infantilt, så korkat, så otroligt bristande i respekt. Så gör man bara inte, så enkelt är det.
På bortaläktaren var pinsamheterna åtminstone begränsade till de snorungar som med både en och säkert flera folköl innanför västen tog sig an några patetiska försök att med fullständigt humor- och intelligensbefriade ramsor bringa Blåvitts reserv Jonas Lundén ur balans. Till Lundéns och den goda smakens fördel talar att han inte ens ruskade på sitt välkammade hår åt pinsamheterna.
Betydligt trevligare var när de båda lagens klackar nådde en rörande konsensus i åsikten att det faktiskt bara finns EN Mikael Nilsson…
Det finns en fin supporterkultur i Sverige och den blir hela tiden bättre. Låt oss bara slippa hatramsorna, så blir det ännu bättre.
