Forum 1891 räknar ner: Tre sorters människor
Allsvenska premiären står runt hörnet. Även om vädret säger annat så är det ett av de finaste vårtecken. På söndag spelar Djurgården borta mot Häcken. Forum 1891 räknar traditionsenligt ner med krönikor från sajtens skribenter. Idag har turen kommit till Sebastian Björk.
Den amerikanska självhjälpspsykologen Wayne Dyer sa en gång apropå framtiden att när det gäller den finns det tre sorters människor; de som låter den hända, de som får den att hända och de som undrar vad fan som hände. Jag är lite rädd att det är samma sak med fotbollsklubbar.
Vi börjar med en tillbakablick...
I början av seklet stod Djurgården som ensam herre på täppan inom svensk fotboll. Att man då vann en massa liga- och cupguld och mönstrade ett helt fantastiskt lag tjatas det om nästan dagligen. Men vad som också bidrog till Djurgårdens stämpel som ledande klubb i Sverige var också att man banade ny väg på en rad områden. Publiksnittet ökade markant under den här tiden, flera lag spelade en attraktiv fotboll. Matcherna mot AIK var inte bara känslofyllda derbyn utan också högklassiga, intensiva fighter mellan två giganter som båda höll högre spelkvalitet än idag. Då var Djurgården ett lag som fick framtiden att hända. Flera lag följde efter och fotbollen som helhet tjänade på det.
Men säg den glädje som varar...
Plötsligt hade verkligheten passerat, som den så ofta gör, och Djurgården blev frånkörda av en rad landsortslag. Kalmar vann guld, Elfsborg vann guld och den blåvita stoltheten från landets största landsort vann guld. Djurgården rasade längre och längre ner i träsket och när plötsligt till och med AIK lyckades gneta till sig en dubbel var det klart och tydligt att Djurgården inte längre ledde den svenska fotbollsutvecklingen. Förändringen var lika plötslig som när en ballong plötsligt exploderar efter att ha fått för mycket luft, och så väl supportrar, media som klubbledning tycktes undra vad fan som hände.
Motgång föder motgång…
Det var visserligen ett guld 2005 och en tät guldstrid 2007, men det var ändå klart och tydligt att framtiden inte längre var vad den hade varit. Djurgården malde på i gamla hjulspår och hasade längre och längre ner i den allsvenska tabellen. Det saknades så mycket; visioner, drömmar, strategier, know-how. Och det var länge bara en tidsfråga innan det som hände ifjol skulle ske. Till slut blev det också ett faktum och Djurgården var nära att trilla ur serien samtidigt som AIK vann den. Ett sådant år är naturligtvis alltid oacceptabelt, och en större fråga än ”när” var ”hur”. Hur kunde de ansvariga i Djurgården bli sådana som lät detta hända?
Jag vet inte säkert vad Wayne Dyer skulle säga om den här analysen, men jag tycker att den funkar. Djurgården har under de tio år som förlupit av detta sekel genomgått alla de personligheter som Dyer beskriver. Nu har det kommit in en ny ledning, en ledning med den uttalade visionen att återigen få tillbaka Djurgården till den första rollen. Den som får framtiden att hända. Om detta säger någonting om det Djurgården vi kommer att få se i år låter jag vara osagt, men det säger i alla fall en del om de visioner som nu styr.
Kanske är satsningen riktig, kanske är den felaktig. Men den är i alla fall en satsning. Faller den väl ut kan vi återigen få vara personen som får framtiden att hända. Faller den sämre ut kan vi tvingas bli personen som står och undrar vad fan som hände. Men jag vet i alla fall en sak, om man satsar slipper man i alla fall den sämsta rollen, den där man står och låter framtiden hända. Låter AIK vinna i brist på motstånd.
Vi ska vara motståndet.
Årets...
... Genombrott: Philip Hellquist
... Flopp: Kennedy Igboananike
... Målspruta: Christer Youssef
... Tabellplacering: 9
