Långkörarintervjun - sista delen!
Följetongen går mot sitt slut. Ur sista avsnittet: eremiten, galna tanten och andretränaren.
Vad får Limpar för roll? Tror du på vänsterforward?
– Ja, det tror jag. Det blir knappast en defensiv roll.
Många fotbollsspelare är helt ointresserade av sitt yrke när de inte själva utövar det. Norrköpings målvakt Eddie Gustafsson har berättat om när han mötte Spanien med U21-landslaget och någon varnade för motståndarnas mycket välkända anfallare. Eddie hade dock aldrig hört talas om dem, så för honom var det inget problem …
Gabriel Batistuta är ytterligare ett exempel på fotbollsspelare som inte vill veta av bollsparkande utanför arbetstid. Men Rehn tillhör den andra kategorin; han är en del av Tipsextragenerationen.
Hur intresserad är du av fotboll? Tittar du mycket på fotboll på tv?
– Jag har alltid varit jävligt intresserad. Champions League, till exempel … sedan tycker jag det är skönt att sätta sig med polarna och köra en Tipsextraafton. Man kör tipskupong ihop och så lite hästar. Det är en social grej också. Men även jag kan sitta och slökolla om det är någon match på tv. Är nog ganska mittemellan. Det finns folk som tittar mycket mer än jag.
En naturlig fråga när man intervjuar spelare av den äldre generationen är vilket som är deras största ögonblick som fotbollsspelare. Rehn nämner utan att tveka fyra vitt skilda upplevelser:
Straffarna mot Gais 1985. Att vinna S:t Erikscupen som knatte. Champions League – att få uppleva de stora arenorna. Och så hemkomsten från VM -94.
Trots att Stefan bara spelade några minuter i semifinalen mot Brasilien minns han allt som om det hände i går. Tommy Svensson hade präntat in i spelarna att om de vann bronsmatchen skulle de komma hem som hjältar. Det sista intrycket skulle avgöra allt. Och nog kom de hem som hjältar alltid.
Stefan berättar med förundran i rösten om eremiten som hoppade ut ur skogen vid motorvägen från Arlanda, försedd med en svensk flagga. Hyllningarna i Rålambshovsparken. Firandet på Ullevi.
Om man vänder på det – vad är dina tyngsta minnen från karriären?
– Flytten till England. Det visade sig att det var andretränaren som hade velat ha mig, så det var svårt att övertyga förstetränaren. Men samtidigt var det en positiv upplevelse, en erfarenhet. Man kan inte gräva ner sig för sådant.
Kommer du att minnas säsongen 2000 som något stort?
– Ja, absolut. Hemkomsten med Järnkaminernas flygplansbanderoll och allt ... man fick gåshud.
Stefan uppskattar tifoarrangemangen mycket. Och återigen blixtrar det till i hans ögon när atmosfären på Stadion förs på tal. Det är så tydligt att han inte kan bärga sig innan han får spela allsvenskt med det här laget. Förväntansfull, spelsugen, you name it.
För oss djurgårdare kommer Stefan Rehn alltid att vara en superstar. Men blir han igenkänd på stan? Jo, det händer ibland, särskilt på krogen. Stefan berättar ett minne från en utekväll på Avenyn för några år sedan:
Några medelålders damer hade slagit sig ner intill Stefans sällskap. Till sin förvåning fick han från en av damerna höra att han var Jonas Thern.
– Nä, det är jag faktiskt inte, sade Stefan.
– Jo, du är Jonas Thern.
– Du kan gärna få kalla mig för Thern om du har lust, men jag heter Stefan Rehn ...
– Äh, du är Thern, erkänn!
Kvällen förflöt och allt var mycket angenämt, men kvinnan fortsatte att förväxla de två mittfältskungarna. Rehn hette i själva verket Thern, punkt slut.
På natten ringde det hem till Stefan. Det var den annars trevliga krogbekantskapen som ångerfyllt förklarade att hon faktiskt hade fel:
– Förlåt mig, Stefan Rehn!
Tack till Thomas och Wille, som arrangerade intervjun; tack till Emil, som lyssnade igenom banden och valde ut de intressantaste partierna; och framför allt: tack till Stefan och Anders, som ställde upp.
