Klass - Motivation 2-2
Häcken föll med flaggan i topp ur Allsvenskan efter 2-2 mot HBK, trots 31-10 i skott och en underbar tillrest sambaklack.
HBK:s avgående tränare Tom Prahl slutade alltså sin sejour i HBK som han började den 1996, med en sjundeplats i tabellen. Med tanke på att HBK förra säsongen slutade på första plats är detta givetvis en monumental besvikelse. Inför dagens match låg laget på sjätte plats, med en viss förhoppning om att kunna gå upp till femte, förutsatt att man själva vann medan Helsingborg tappade minst en poäng hemma mot IFK Göteborg.
Nu blev det ju inte riktigt så. Det är alltid svårt att vara riktigt laddad inför säsongens sista match, särskilt om motivationen i fråga begränsar sig till, som nu, en liten möjlighet att nå en plats i Intertotocupen. Häcken däremot hade motivation så att det både räckte och blev över. För dem gällde det att ta en seger mot HBK, samtidigt som nykorade mästarna Hammarby måste besegra ett taggat GIF Sundsvall på bortaplan. Dessutom tvangs Häcken för att undvika nedflyttning putsa sin målskillnad med fem mål. Inga drömförutsättningar med andra ord, likväl visade spelarna lejonhjärtan på banan - så länge det finns hopp finns det liv.
På bortaläktaren huserade idag ett fyrtiotal entusiastiska gulsvarta supportrar, med samma inställning som sina hjältar på plan, beväpnade med trummor, sambafeeling och ett aldrig sinande humör. Matchen igenom ljöd deras stämmor genom den i övrigt rådande tystnaden på Örjans Vall, dit idag blott 2575 betalande åskådare - inte ens de närmast sörjande - hade letat sig. När spelet i sig visade sig inte vara tillräckligt för att värma åskådarna denna kulna eftermiddag kunde den underbara bortaklacken åtminstone ge en själslig åkarbrasa.
För spelet var verkligen bedrövligt idag. Även om Häckens laddning inte, vilket ofta kan bli fallet, övergick i handlingsförlamning utan tog formen av en hejdlös offensiv så handlade det ändå mer om att vilja än att kunna. I HBK:s fall var det tvärtom; man kunde, men förmådde inte riktigt uppbåda den vilja som krävs. Att planen sedan var sank av det myckna regnandet hjälpte förstås inte heller till att göra eftermiddagens match till en klang- och jubelföreställning för fotbollsälskare.
Det var dock gästerna som vann på poäng i inledningen. Häcken skapade flera chanser, av skiftande kvalitet men ändå chanser, medan HBK såg tama ut - spelarnas dåliga koncentration visade sig inte minst när Mikael Nilsson i tionde minuten fick en passning vid straffpunkten från anfallskollegan för dagen Smauel Wowoah, efter en fin långpassning till denne av högermittfältaren Emil Jensen. MiNi kunde ha hoppat över bollen och ställt Selakovic fri, han kunde ha klippt till direkt - men istället försökte han av någon anledning ta in bollen och hitta skottläge, varpå han naturligtvis genast blev av med bollen till en framfusig Häckenförsvarare.
HBK föreföll mätta och loja i nästan allt de företog sig: uppspelen saknade ofta adress, mittfältsspelet var med undantag för MiNis tidvis berömvärda försök på vänsterkanten (där han för dagen ersatte Björn Carlsson, som imponerade föga på samma position mot IFK i tisdags) i stort sett obefintligt - ännu en gång är det befogat att ställa sig frågande inför det kloka i att ha både Petter och Tobbe på innermittfältet om inte behovet av deras tyngd kan ställas utom tvivel. Martin Ekström började ännu en gång på bänken och det är ingen smickrande läsning för en av de mest spännande unga talangerna i HBK sedan en viss Fredrik Ljungberg att endast ha fått spela från start i sex matcher under en säsong då hans kvaliteter ofta har varit vad som saknats på banan för att etablera ett mer vägvinnande och förmodligen också poänggivande spel. Särskilt som han, trots att han helst spelar centralt på mitten, även gör bra ifrån sig på endera kanten, där istället den i mina ögon undermålige Björn Carlsson har fått den ena chansen efter den andra, utan att övertyga mer än någon enstaka match.
Häcken visade som sagt upp lejonhjärtan och oavsett deras kapacitet lyckades de skapa mängder av chanser - skottstatistiken vanns med förödande 31-10, 18-4 i paus! - och det var egentligen bara Håkan Svenssons skicklighet som höll HBK kvar i matchen. Givetvis kom det som en blixt från klar himmel när Stefan Selakovic kunde rinna igenom i den 14:e minuten och kallt slå in bollen bakom Häckens målvakt Thomas Svensson. 1-0 var ett typiskt "bottenlagsbaklängesmål" - Sella kunde enkelt komma in perfekt mellan försvararen och målvakten och Svensson var chanslös på det inte särskilt märkvärdiga skottet. Det ska väl dock sägas att skottet, för att använda en ganska hårt åtgången kliché, bar en skyttekungs signum, vilket snart skulle visa sig ha sina skäl.
Målet fick det dock inte att lossna för HBK, istället kunde Häcken fortsätta att försöka. Försöka är ordet, för trots att HBK hade en osedvanligt oinspirerad dag och Häcken hade många chanser hade hisingslaget märkbart svårt att skapa något riktigt vasst. Men som så ofta i verkliga livet kunde kvantitet till slut uppväga bristen på kvalitet och Peter Vougt lyckades löpa igenom HBK:s mittförsvar och elegant chippa in kvitteringsbollen bakom annars utmärkte Håkan Svensson.
Efter paus hade HBK valt att byta ut pigge men ineffektive Sami och den småkrasslige MiNi mot Henrik Bertilsson respektive Böna. HBK lyckades under halvlekens första minuter etablera någon sorts pliktskyldig press, men efter en stund kunde Häcken ändå vända på steken och ta ledningen med 2-1 genom planens genomgående bäste spelare Jonas Henriksson. Denne sköt ett löst men välplacerat skott vid Håkans stolprot, som denne normalt sett borde kunnat rädda, efter att utan större mankemang tagit sig förbi bl.a. Tommy och Böna.
Strax därpå kom så Ekan äntligen in, men Häcken kunde likväl fortsätta att hålla i taktpinnen. Kvitteringen en dryg kvart därefter kom icke desto mindre logiskt. På en HBK-hörna från vänster fann sig plötsligt Sella stående en halvmeter från mållinjen med bollen framför fötterna och kunde efter att ha hämtat sig från förvåningen lätt slå in kvitteringen.
Resultatet blev till slut 2-2, vilket tillsammans med segrar för Örgryte, Helsingborg och framför allt Sundsvall förpassar HBK till sjundeplatsen och Häcken till spel i Superettan.
För HBK:s tränare Tom Prahl var detta, såvida man inte lyckas ta sig förbi Sporting i Uefacupen på torsdag, det sista framträdandet på Örjans Vall och han tackades av vederbörligen med blommor och ett hedersmedlemskap i Kvastarna. Även Stefan Vennberg gjorde sitt sista framträdande för HBK på Örjan, nästa år kommer han att koncentrera sig på sina studier och flyttar därför norrut till Göteborg. Henrik Bertilsson har redan tidigare aviserat att han ska sluta och åtnjuter intresse från såväl sin gamla klubb FFF som flera klubbar i Kinas högsta serie. Trogne vänsterbacken Fredrik Andersson lutar åt att sätta punkt för sin framgångsrika karriär, men har ännu inte tagit något definitivt beslut. Troligt är dock att vi tyvärr har sett det sista av honom i HBK.
Himlen är blå vill passa på att rikta ett varmt tack till er alla, för allt ni gjort i HBK och för alla fina minnen. Lycka till i framtiden!
