Matchrapport Helsingborgs IF-IFK Göteborg 3-0
En match med två förlorare och ett onödigt trist sätt att avsluta säsongen på.
Inför den här matchen stod det rätt så klart att det skulle krävas seger för att nå andraplatsen för vår del medan HIF behövde sätta sitt hopp till MFF för att kunna nå en UEFA-plats. Segern mot Halmstad senast garanterade oss en UEFA-cupplats och nu var det chansen till andraplatsen som stod på spel. I bussen ner till Helsingborg var det någon som på skoj prövade att uppdatera en känd ramsa men ”Kämpa för andraplats” hade inte riktigt samma klang som när det handlar om SM-guld. Kanske hade spelarna också samma inställning för i början spelade de som om säsongen redan var över. Helsingborg behövde vinna och man visade från start att man i alla fall själva tänkte göra vad man kunde för att ta en UEFA-plats.
Det blev HIF som rivstartade och redan innan man gjorde mål i andra minuten så hade man faktiskt haft ett par halvchanser. Eftersom de saknade ett par anfallare på grund av avstängningar ställde de upp enligt 4-5-1 med Alvaro ensam på topp. Det gav dem en bra bredd på mittfältet med Michael Hansson och Christoffer Andersson som farliga yttrar. Ledningsmålet föregicks av att Alvaro fick bollen från högerkanten, avancerade centralt och tycktes förlora kontrollen över bollen i en närkamp med Risp. Bakifrån kom då Lars Bakkerud och kunde slå in den bakom Bengan. Det tog IFK ett tag att hämta sig från den här starten för direkt efter målet så var det HIF som fortsatte att stå för offensiven även om det kanske aldrig blev några jättechanser.
IFK arbetade sig dock in i matchen efter hand och som så ofta var det främst högerkanten med Rosen och Höiland som försökte skapa något framåt. Det var dock ytterst sällan som det blev några större farligheter och under hela matchen fanns det stora brister i passningsspelet som inte heller underlättades av en svårspelad plan. En riktig farlighet skapades dock, Rosen fick till ett perfekt inlägg som Mild springandes i djupled mötte med pannan men nicken gick tyvärr i ribban. Ställningen i paus var 1-0 och det kändes tyvärr inte oförtjänt.
Andra halvlek inleddes betydligt piggare av IFK och man började sätta mer press på HIF. Övertaget i bollinnehav var nu rätt så markant men det var hela tiden något som fattades i de sista passningarna. De riktigt farliga lägena skapades inte och även om det fanns tillfällen så var det rätt tacksamma avslutningar eller inlägg att ta om hand för Fredrik Larsson i HIF:s mål. Det närmaste var väl ett underkänt nickmål av Gustaf Andersson där offsiden måste ha varit hårfin. Allteftersom halvleken gick var det istället HIF:s kontringar som blev allt farligare och våra systemändringar från först 4-4-2 till 4-3-3 och slutligen till 3-4-3 gjorde inte att det skapades mer framåt, snarare tvärtom, utan bara att det blev enorma luckor bakåt. Det här kunde HIF utnyttja i slutskedet av matchen då först Alvaro och sedan Pelu kunde göra mål bakom en chanslös Bengt Andersson. Slutresultatet blev 3-0 men eftersom MFF som väntat inte tog några poäng på Råsunda så hade inte HIF någon större anledning att fira resultatet. I den här matchen är det svårt att lyfta fram några IFK:are för de flesta var långt ifrån sitt bästa och HIF behövde inte uppbåda något storspel för att kamma hem segern.
Det hela var en blek insats av IFK och det är ju klart att de många supportrar som följt med laget ner till Helsingborg hade förväntat sig en bättre avslutning på säsongen. Att laget ändå skulle tackas för i år var det givetvis inget snack om och både före och efter prisutdelningen kom laget fram till bortaläktaren för att hyllas och själva tacka supportrarna. Förhoppningsvis kommer de allra, allra flesta att återfinnas i den blåvita tröjan även nästa år. För Steinar var det dock sista matchen och med tanke på hur försöket med trebackslinje såg ut hade jag unnat honom att få avsluta sin karriär i Blåvitt på plan.
