Lissabon, förra året

På torsdag är det åter dags för HBK att spela UEFA-cupfotboll i Lissabon. Ni minns väl hur det gick förra året? HBK-supportern Pär Ivarsson skriver här om sin resa till Lissabon i fjol.

Paniken är nära. Semestern är till slut beviljad, men det finns inga vettiga flygbiljetter kvar till Lissabon, när det bara är lite mer än en vecka kvar till match. Endast biljetter för 5000 kronor och mer. Det passar inte en relativt fattig fotbollssupporter. Och organiserade supporterresor från Stockholm för HBK-fans är det ont om. Räddningen blir en billig sista minuten-resa till Algarvekusten. 3000 för en vecka, det är överkomligt. Nackdelen är att man blir en rätt udda figur, ensam kille i 30-årsåldern på en chartersemester i slutet av september, bland alla pensionärer och golfturister. Jag känner förlorarstämpeln i pannan på flyget, men hoppas innerligt att det inte gäller fotbollen.

På bussen från Albufeira till Lissabon får jag sällskap av flera Benficafans. Bristande språkkunskaper på portugisiska respektive engelska gör tyvärr konversation omöjlig.

Nervositeten inför matchen är otrolig. Går planlöst omkring i Lissabon, draperad i HBK-halsduk. Tar några öl och lite mat utanför arenan, och tittar sedan på när HBK:s spelarbuss anländer ett par timmar före match. Sätter mig sen på ett café, och blir än mer uppspelt av flera koppar kaffe.

Några problem att få biljett till matchen är det inte, det är väl ett 50-tal personer totalt på den jättelika läktarsektion som är avdelad för oss HBK-fans.

Själva matchen kommer jag mest ihåg i ett nervöst töcken, med en känslomässig botten och flera toppar. Botten när van Hooijdonk nickar in 1-0. Dom negativa tankarna kommer snabbt. Strax efteråt bränner HBK och Aubynn en jättechans, och jag känner i hela kroppen att den bollen måste
sitta i en sådan här match. Sedan kommer den första glädjeexplosionen. HBK kvitterar. Fantastiskt. Vem som gjort målet vet ingen av oss HBK:are, Bertilsson eller Gustafsson är dom vanligaste gissningarna. Speakern säger inget, inte ens efter halvtidsvilan, och ingen ljustavla fungerar. Nåja, målet är det viktiga, 1-1 betyder ju avancemang. Andra halvlek är en enda lång utdragen och rolig pina. HBK spelar lysande, framför allt försvarsmässigt, men också med flera farliga kontringar. Bland annat har Aubynn en nick i ribbans underkant. Sedan kommer den riktiga glädjechocken. Selakovic sätter ett snyggt volleyskott, efter fint framspel av Micke Gustavsson. Vi få HBK-supportrar är extatiskt lyckliga, och alla inser att saken är klar, det kan inte vara mer än fem minuter kvar. Arenan töms snabbt på åskådare. Portugiserna är så tysta att det är vi Halmstad-fans som hörs på läktarna dom sista minutrarna. Helt underbara minutrar.

Jag märker knappt när Benfica kvitterar, och strax därefter är matchen slut. Efter en halvtimmes väntan släpper polisen till slut ut oss. Jag är lite orolig, är det ett gäng portugisiska huliganer som väntar utanför? Svaret är dessbättre nej. Enbart trevliga supportrar, som applåderar när vi kommer ut, och vill byta halsdukar.

Tar mig till en pub nära hotellet, nästan saligt lycklig. Väl på krogen domineras den av studenter och nedslagna Benfica-fans. Väljer att hålla en låg profil. Det fungerar bra, ända fram till dess att TV visar matchbilder framåt ett-snåret på natten. När Selakovics 1-2-mål visas på TV upptäcker jag att jag dansar runt på golvet, vrålandes "Sella Selakovic". Får mest glada tillrop efter det, ingen är otrevlig.

Nästa dag besöker jag samma krog igen. En av bartendrarna tackar mig. Han håller på Sporting, och är mycket nöjd med att Benfica åkt ur, och påpekar noga för sin kollega att jag håller på det lag som slagit ut Benfica. Vi får se vem som blir glad i år. Själv hoppas jag innerligt på ett mirakel i Lissabon.

Gästskribent: Pär Ivarsson

Jens Altnäs2001-10-29 23:16:00

Fler artiklar om Halmstads BK