Måndag morgon: Finns det så mycket bättre?
"Det var väl därför som jag satte mig upp i soffan och bet alla mina 20 naglar ner till köttet i andra halvlek; fick uppleva två mål som vände matchen, fick uppleva en seger borta mot Kalmar, fick uppleva att det är så jävla skönt att hålla på Malmö FF."
Jag har en kompis som ingår i staben runt Varbergs innebandylag. I torsdags förlorade det hemma mot Storvreta, som därmed vann semifinalserien med 3-1 i matcher. Min kompis skrev några timmar senare på sin Facebook-sida att det känns tungt och jobbigt. Självklart, de känslorna kan de flesta av oss som följer ett lag relatera till.
Det dröjde emellertid inte länge förrän en person svarade honom med följande:
Så befriande det känns att vara totalt ointresserad av hockey eller vad det nu är... Kan man njuta av helgen istället. Skall bli sol har jag hört. Du får gå ut och få lite frisk luft istället.
Jag blev provocerad av inlägget och gav personen en ironisk och ilsken bredsida. Ingen respekt för hur en annan människa mår, så tolkade jag det. Bara för att det handlar om sport är det lätt att göra sig lustig, eller negligera det faktum att någon mår dåligt när dennes lag förlorar. Fast efter HBK i förra omgången insåg jag än en gång att det inte nödvändigtvis behövs förluster för att det ska kännas som en sådan. Jag var sur, besviken och nere som efter noll poäng.
I halvlek igår skrev jag på ett papper ”Jaha, då var vi där igen. Efter några imponerande insatser och en mellanmatch mot Halmstad slår den bistra verkligheten en käftsmäll i ansiktet på oss himmelsblå”.
Oavgjort vilket kändes som en förlust (beroende på spelet, inte så mycket resultatet) mot Halmstad BK och nu väntade en förlust borta mot Kalmar. Jag förstod inte hur Malmö FF skulle kunna vända 1-2, inte som det såg ut i första halvlek där Kalmars anfallare använde en grävskopa för att göra hål i MFF:s försvar.
Jag förberedde mig på en förlust, och det genom att agera som en tjurig barnunge; jag lade mig i soffan och övervägde att inte följa sista 45. Vi minns förra säsongen med fyra raka matcher utan förlust innan fallet så sakteliga började. Jag såg 2010 göra en repris på 2009 efter fyra raka matcher utan förlust. Den femte matchen skulle bli den negativa vändpunkten. Så mycket har åren 2006-2009 påverkat mig; brist på förtroende.
Jag är väldigt glad att jag inte följde mina första instinkter, att stänga av och ägna mig åt depressionsonani. Man följer sitt lag i med- och motgång heter det, och så är det ju (även om klyschvarningen här är så stark att det gränsar till förbjudet ordval). Andra alternativ finns inte, inte så här tidigt på säsongen. Kanske aldrig. Det var väl därför som jag satte mig upp i soffan och bet alla mina 20 naglar ner till köttet i andra halvlek - och fick uppleva två mål som vände matchen, fick uppleva en seger borta mot Kalmar, fick uppleva att det är så jävla skönt att hålla på Malmö FF.
Är det tillfälligt? Vem vet. Jag vågar inte ta ut något i förskott. Tänker inte prata om medaljer, allra minst guld. Det är 25 omgångar kvar. Men för stunden känns det bra. Det känns skönt. Jag tror… fel, jag vet att gårdagens seger betyder massor för laget, mer än bara tre poäng. Efter de senaste säsongerna hade det funnits en överhängande risk för en mental balansgång över ett stup med oro och undran bland spelare och tränare (även om de aldrig skulle medge det) om det hade blivit förlust igår. Då hade det varit två matcher i rad utan seger. Häcken på onsdag skulle ha blivit en pärs.
Nu kan man i stället gå ut med en rad av matcher med idel poäng i ryggen. Det kan vara skillnaden mellan en lyckad och en misslyckad onsdag kväll.
Efter matchen kom min kvinna fram och gav mig en kram och strålade ikapp med mig. Hon vet hur mycket en seger betyder för mig. Och för hur resten av kvällen och fram till nästa match betyder. Hon frågade om jag ville ha ett glas vin ”nu när vi har vunnit”. Det var då jag kom att tänka på personen som skrev ett inlägg på min kompis Facebook-sida.
I bokhyllan letar jag upp en gammal lärobok från tiden när jag studerade psykiatri och läser vad det står om empati: ”… med en känslomässig inlevelse förstå en annan människas känslor och psykiska situation”. Jag känner mig lyckligt lottad att ha en sambo som har den förmågan. Hon finns där i med- och motgång. Precis som jag, precis som vi, med Malmö FF. Och nu, i medgång, är det fruktansvärt skönt. Finns det så mycket bättre?