Krönika: Hellre tråkfotboll än tvekfotboll
Ännu en usel halvlek - och ännu en förlust. Det är tydligen dags att stålsätta sig inför bottenstriden redan nu.
Efter urusla 0-6 borta mot Elfsborg studsade HBK snabbt tillbaka med 4-0 hemma mot Åtvidaberg. Förvisso var det Allsvenskans sannolikt svagaste lag man mötte, men det är ändå starkt att klara av den sortens beställningsjobb efter att ha blivit så förnedrade som man blev i Borås. Därefter klarades en på förhand oväntad (men i efterhand otillräcklig) poäng av mot MFF på nya Stadion.
Dags då för tredje hemmamatchen, mot succénykomlingarna Mjällby. Med ett par skapliga insatser i ryggen såg man framför sig ett HBK som äntligen skulle kunna ta för sig och stå upp emot skapligt motstånd. Inte då. I stället föll man tillbaka på gamla synder. Mjällby var etta på bollen, och de turades om med HBK att vara tvåa. Mjällby slogs och knuffades - HBK tittade sårat tillbaka och klev undan. Visst kunde domaren Jonas Eriksson, som vanligt dålig igår, varit hårdare och delat ut ett gult kort till fulspelande marockanen El Kabir redan i första - men HBK kunde också ha gjort observationen att detta tydligen är okej med den här domaren, och gett tillbaka med samma mynt.
Nu blev det inte så. Och det gjorde också att Mjällbys fyra killar på mitten ägde skiten ur HBK:s fem, vilket ledde till att HBK:s offensiv begränsades till att i huvudsak bestå av illariktade långbollar från mittbackarna.
Som så många gånger de senaste åren fick vi se en motståndare som med självförtroende och effektivitet tog vad de ville ha, och ett HBK som håglöst tittade på och nöjde sig med det som blev över. I HP spekulerar Lasse Jacobsson att den ruttna insatsen igår kan ha varit en reaktion efter de två skapliga insatserna mot ÅFF och MFF, och det stämmer måhända - men det duger inte.
Det är inte okej.
Vad är det för självbild man har om fyra poäng på två matcher mot ett förväntat jumbolag respektive ett förväntat mitten- till topplag är för mycket att smälta för att sex dagar senare leverera en insats som åtminstone är på par för banan? Vilka krav och förväntningar har man då på sig själv som yrkesmänniska?
Men om vi säger så då, att det är svårt att ladda om - hur bör man då möta denna mättnad? För matchprogrammet fortsätter ju, även om våra spelare är mätta, trötta, ledsna eller vad som nu bekymrar dem. Och jag har ett svar.
Börja svina. Spela tråkigt. Spela så hårt och fult som domaren tillåter. Jag törs garantera att det kommer mer publik nästa match om vi vinner med 1-0 efter en grismatch och ett räligt inbökat mål på en feldömd hörna än efter en 2-3-förlust med två urläckra HBK-mål och handfallet försvarsspel vid baklängesmålen.
Så låt inte livet vara det där som händer medan ni hukar i bakgrunden. Kliv fram och hävda er.
