Fredagsmys: Roger Fowler sågar Djurgårdens mediestrategi
Djurgården har gett sig in i kamp med i stort sett hela mediesverige. Medias uppfattning av situationen är att Djurgården på detta sätt vill förmå tidningarna att sluta bevaka Djurgården. En dåraktig strategi menar denna krönika och hittar stöd hos språkvetare och medieforskare som Anja Hirdman och Roger Fowler.
”Vi lever i en kultur där mediers definitioner av världen blir alltmer avgörande för vårt sätt att se såväl vårt eget samhälle som andras, såväl oss själva som andra. Här produceras föreställningar om hur världen är eller borde vara som vi sedan tar till oss”. Så skriver medieforskaren Anja Hirdman i sin doktorsavhandling Tilltalande bilder och på senare tid har vi fått lära oss hur rätt hon har i det.
Så sent som i torsdags publicerade branschtidningen Journalisten en debattartikel av Svenska Sportjournalistförbundet och Sportjournalisternas klubb Stockholms ordförande Berndt Rosqvist. Artikeln behandlade det omtalade djurgårdsbeslutet att utestänga skrivande media från det publiklösa mötet med Helsingborg. Rosqvist syn på det inträffade är att det var en ren provokation från Djurgårdens sida och han får i det medhåll från bland annat Aftonbladets bloggare och reporter Robert Laul som, å sin sida, menar att det hela var ett led i djurgårdsledningens "övergripande mål och syfte, nämligen att få skrivande journalister att sluta bevaka Djurgården".
Från djurgårdshåll kan man förneka att så skulle vara fallet. Man kan förneka det hur mycket man vill. Men faktum är, enligt språkvetare och medieforskare som Anja Hirdman och Roger Fowler, att om media bestämmer sig för att presentera någonting som sanning så kommer vi, ofrånkomligen, uppfatta det som sanning. Därför är det viktigt för alla aktörer i det offentliga rummet att hålla sig väl med medierna som bevakar dem. Kort uttryckt är det nämligen media som styr världen.
Vi kan diskutera hur länge som helst om det är ett sådant samhälle vi vill ha eller inte, men oavsett vad vi kommer fram till kommer det inte spela någon roll. Mediernas betydelse för vår världsuppfattning är ett faktum som vi aldrig kan komma ifrån utan bara har att förhålla oss till.
I debattartikeln går Berndt Rosqvist ganska hårt åt djurgårdsledningen och informationschefen Jonas Riedel och menar att det inte fanns fog för beslutet. Riedel och Djurgården motiverade sitt beslut med att man efter att ha följt rekommendationer men ändå straffats nu inte vågade avgöra vem som var berättigad plats och vem som inte var det. Därför valde man ”att utestänga alla personer som inte har någon avgörande funktion för matchens genomförande”, en tydlig känga till godtyckligheten i Disciplinnämndens regeltolkningar.
I diskussionen som uppstod påtalade Rosqvist att skrivande journalister kunde ackreditera sig med sina internationella presslegitimationer. Men Riedel och Djurgården ansåg av två skäl att detta inte var tillräckligt. För det första uppges sådana legitimationer vara lätta att förfalska vilket gjorde att man inte vågade förlita sig på det systemet. För det andra, hävdar Riedel, är mediesverige idag fyllt av diverse journalister utan presslegitimationer som ändå söker ackreditering till matcherna.
Detta argument fick Rosqvist att gå i taket och framstår i hans debattartikel som den utlösande faktorn till att en sådan överhuvudtaget produceras. ”Menar Jonas Riedel att Djurgårdens TIFO-grupper, Järnkaminerna, med flera som hjälper Djurgården, är journalister? I så fall tycker jag att Riedel ska kontakta Journalistförbundet i frågan vad det innebär att vara journalist” raljerar han i sin artikel. Naturligtvis räknar inte Riedel TIFO-gruppen som journalister, men bara här på Forum1891 tror jag mig hitta sex sådana personer som Riedel talar om.
Jag antar att Forum1891 och hela Svenska Fans borde vara tacksamma för Jonas Riedels stora engagemang för att inte missgynna oss i konkurrensen, men mina intryck i frågan är ändå främst andra.
Med bakgrund av Roger Fowler och Anja Hirdmans idéer om medias makt, som jag under arbete med en magisteruppsats kommit i nära kontakt med, blir det istället Robert Lauls ord som ekar mest i mina öron efter den här diskussionen. Att han, och flera av hans kollegor, uppfattar det som att Djurgården, och andra fotbollsklubbar och -landslag, försöker försvåra hans arbete och bevakning för att, antar jag, istället styra över kommunikationen till egna kanaler som DIF-TV och den egna hemsidan, är ett jättestort problem i Djurgårdens framtidsvision.
Om media uppfattar Djurgården på ett negativt sätt kommer deras rapportering om Djurgården automatiskt att ske i negativa ordalag, och om medias rapportering om Djurgården sker i negativa ordalag kommer läsarna av tidningarna automatiskt se Djurgården ur en negativ synvinkel. Hur allvarligt försvårande omständigheter ett negativt mediedrev kan vara behöver vi inte gå långt tillbaka i tiden för att se. Förra årets ångestladdade matcher som ett resultat av fotbollsdiskursens självuppfyllande profetia om orolighet och ångest tjänar som bevis nog.
Efter att ha efterlyst mer cynism från spelare och coacher vill jag nu efterlysa mer cynism även från ledning och informationsavdelning. Inse att medias makt är stor, förtjänsterna av att själv kontrollera informationskanalerna uppväger inte kostnaderna av att få ett mediedrev emot sig. Istället vill jag se att Djurgården går steget före när fotbollssverige återigen öppnar upp sig. Då skulle vi istället kunna åstadkomma ett mediedrev FÖR oss, precis som vi hade under 2000-talets första år. Så skapar man medgång, så skapar man hype. Då får man mer publik, bättre spelare och fler titlar.
En insikt i vilka konsekvenser en vald strategi kan få är vad jag efterfrågar när jag, utifrån Roger Fowlers synvinkel, sågar Djurgårdens nya mediestrategi.
Men tack så hjärtligt för konkurrenshjälpen, Jonas.
