Kärlek och hat – måste de verkligen höra ihop?
På tisdag stundar något som borde vara årets höjdpunkt, årets första Skånederby när MFF åker till Helsingborg för att möta HIF. Då båda lagen ligger i topp av tabellen borde detta vara en ren folkfest för båda lagens supportrar. Tyvärr är det dock många supportrar som väljer att stanna hemma, just för att det är ett derby.
När jag reste till Olympia med MFF Supports bussresa för några år sedan fick vi redan på väg in i Helsingborg en hel del förmaningar om att inte vifta med halsdukar eller göra något annat som skulle kunna provocera, eftersom man var rädda för stenkastning mot bussarna. Under stor del av matchen var det en hatisk stämning och efter matchen skyndade alla mot bussarna, de som skulle gå till sina bilar eller till tåget stoppade in halsdukar och annat som kunde avslöja att de var MFF:are under jackorna. Vid returmötet i Malmö råkade jag och mina föräldrar på väg hem från Stadion hamna mitt bland ett gäng HIF:are och innan vi kunde vika av åt ett annat håll fick vi ta emot en del hotfulla ord och gester.
Det här var sista året jag åkte för att se derbyt mot HIF live. Numera ser jag de matcherna på TV, jag vet flera inbitna MFF-supportrar som i år bestämt sig för att inte se matchen på plats och jag är ganska säker på att detta inte bara är ett dilemma vid Skånederbyn utan även vid många andra derbyn och stormatcher. Det handlar såklart till viss del om rädsla för att något ska hända. Men också om att när känslan av oro och obehag blir så stark att den förtar känslan av förväntan, spänning och njutning, då har man tappat mycket av meningen med att gå på fotboll.
För min egen del handlar relationen med Malmö FF om kärlek som finns med sedan barnsben och som är stor, varm och mer eller mindre villkorslös. Andra klubbar har ingenting med saken att göra, jag bryr mig ganska lite om vem som blir tvåa, huvudsaken är att vi vinner. Jag har all respekt för likasinnade från andra klubbar, för visst är det fan så mycket roligare att snacka fotboll med någon som brinner för sitt lag, även om det är ett annat lag, än med ”medgångssupportrar” och ”förståsigpåare” som inte har hjärtat med.
Självklart finns det klubbar som ger adrenalinet en extra skjuts. För många av oss ”gamlingar” är det IFK Göteborg, för många andra numera är det HIF. Att man taggar till lite extra inför en match mot ett av dessa lag är inget konstigt. Att man sjunger spydiga men fyndiga ramsor mot dessa motståndare är heller inget som får någon att höja på ögonbrynen. Men steget därifrån till att hota och slåss med folk av en annan klubbtillhörighet är ofantligt långt, eller borde i alla fall vara det. Jag kommer aldrig att förstå hur man kan använda sin klubbs namn och färger för att rättfärdiga att slå någon på käften eller vandalisera, hur man på det sättet kan förstöra för en klubb man påstår sig älska. Inte måste man väl hata ett lag bara för att man älskar ett annat?
Jag hoppas verkligen att matchen på tisdag bara blir en ren fest. Ett fullsatt Olympia där MFF:are och HIF:are gör allt för att överrösta varandra på läktarna och försöka hjälpa sitt lag fram till seger. En match där alla reportage efteråt handlar om spelet, om lagen, och om den fantastiska stämningen. En match som gör att alla slags supportrar kan se fram emot nästa derby med förväntan och glädje. En match som får oss alla att vilja se nästa match på plats.