Krönika: ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”
I vanlig ordning, för det börjar ju bli en vana nu, så skickar Björn Wesström goda signaler till fansen. Ingen panik, men samtidigt en ödmjukhet inför verkligheten.
2009 års drömmar av guld har blivit till 2010 års sökande efter skuld. Och det är inte ens maj än. Det är klart att det är lätt att överdramatisera det som händer i AIK i år. Men med degraderingen 2004 i färskt minne så är många supportrar snarare oroliga för att man underskattar situationen. I vanlig ordning, för det börjar ju bli en vana nu, så skickar Björn Wesström goda signaler till fansen. Ingen panik, men samtidigt en ödmjukhet inför verkligheten.
Samtidigt så är sanningen om vad som händer i föreningen AIK och vad media tror sig veta, två helt skilda världar. Tydligast är detta när man ser intervjuer med Björn där målet är att pressa ur honom ett hot om avsked mot Stahre. Inte blir det bättre av att oddsen på att Stahre får sparken störtdyker. På tal om det så kommer jag i veckan att skicka flera jobbansökningar till några bettingföretag då dom bevisligen behöver ersätta schimpansen som gjort den analysen.
Vill man se sanningen i AIK så finns det en mycket enkel metod. Det är inte att läsa krisartiklar i tidningar och på webben. Det är inte heller att läsa inläggen på GnagarForum. Det enklaste sättet, ja egentligen det enda sättet att känna av hur stämningen är i AIK, det är att gå på matcherna. På Råsunda sjunger man sånger i Tomi Maanojas ära. Och dom är inte ironiska eller negativa. Visst finns det diverse busvisslingar och en del burop. Det finns ju alltid några som inte kan lägga band på sin frustration.
Ändå är den tydligaste signalen från matchen mot HBK att supportrarna stödjer sin målvakt. Tror och hoppas på honom. Och framför allt vill honom väl som människa. På något vis så känns det ovärderligt. Jag tror också att det är skönt för resten av gruppen. Det har ju inte undgått någon att Tomi haft det tungt. Istället för att hylla den förträfflige Walid Atta med sina sånger (och som han förtjänar det!) så väljer fansen att stötta den som har det absolut tuffast. Jag inbillar mig att du känner en trygghet i det som spelare, som förhoppningsvis ger dig modet att våga.
Jag tänker inte säga att ligan är förlorad, om AIK vill göra som Roma och spela tjugofyra matcher utan förlust så är jag den siste som klagar. Men 2010 måste bli något annat än ett besvikelsernas år där vi faller i lättja och tar ut vår frustration på våra spelare. 2010 är något annat, det har vi redan visat och det är bara att fortsätta. Vi har ett kval till the fucking Champions League framför oss. Vi har en titel i Svenska Cupen att försvara, och med den ännu en plats i Europa att erövra. Och vi har en klättring i tabellen framför oss som ska få bönderna att gapa utav fasa.
