IFK Göteborg – Malmö FF 0-2
Framtiden är vår, men varför inte Rehns?
Det är med största tillfredsställelse som jag konstaterar att laget som konsekvent försöker spela fotboll lyckas att vinna mot försäsongens nästa mästare. Låt mig inflika snabbt att det nya göteborgska, självvalda epitetet passar mycket bättre än deras förra orgie i självbedrägeri: ”Mesta Mästarna”.
Malmö FF, anförda av tränare Roland Nilsson, bestämde sig innan match att oavsett underlag spela den fotboll man vill spela, det vill säga ett snabbt passningsspel efter marken. Rolle överlät tjongfotbollen till IFK Göteborg och även om det av tradition finns en stor faiblesse för just den där dåliga ursäkten till fotboll i den slitna hamnstaden, kan nog få hemmasupportrar vara nöjda med det IFK Göteborg presterade i kväll.
Malmö FF tog tag i taktpinnen från start, ett inspel på volley från utmärkte och aggressive Jeffrey Aubynn hamnade framför fötterna på en het Daniel Larsson men Blåvittförsvaret kunde rensa i panik. MFF kontrollerade matchen och i 21:a minuten landade en briljant passning från dominante Wilton Figueiredo framför fötterna på Daniel Larsson som utmanade tröge Hjalmar Jonson och smällde upp 0-1 i Kim Christensens vänstra kryss. Vackert och synnerligen rättvist.
Därefter föll MFF tillbaka, i paus ansåg målskytten Larsson att man hade spelat bra och kontrollerade matchen, men för oss som tittade på från sidan kändes det som om man lämnade över initiativet till IFK Göteborg. Ett initiativ som, tack och lov, den forna storklubben inte var mäktig att ta. IFK fick, trots passivt MFF-spel, inget flow. Den konsekvente fuskaren Selakovic valde hellre att kinka till sig frisparkar än att använda sig av sin skicklighet och pojkspelarna Bärkroth och Söder åts upp av hungriga veteranerna Andersson och Vinzents. Pausvisslan ljöd och MFF kunde unna sig femton minuters vila med en välförtjänt ledning i ryggen. Tyvärr tvingades en av vårens män och en av våra ”räligare” karaktärer, Jeff Aubynn, gå av precis innan halvtid på grund av en ny lårbristning vilket gjorde att Jimmy Durmaz kom in i första halvleks sista sekunder.
Andra halvlek började bra och MFF fortsatte att försöka spela ett passningsspel på den lite tragiska nya Gamla Ullevi som idag med sin sorkåker och budgetinramning snabbt har blivit en arena i mängden. Jämför man t ex med antika Olympia i Helsingborg vinner nordvästskåningarna arenamatchen lätt. Hur kan en helt ny arena missbrukas så fatalt?
Tillbaka till fotbollen, MFF startade bäst och efter en duell på vänsterkanten landade bollen framför Agon Mehmeti som fick en fin träff på volley och bollen small klockrent i stolpen. Agon hade mått bra av att göra mål där då han har haft det tufft att fylla Edward Oferes 47:or. Agon gör ett gediget arbete varje match, men tekniken sitter inte där och i 66:e minuten byttes han ut mot Jiloan Hamad och för dagen utmärkte Guillermo Molins sattes upp i anfallet bredvid Daniel Larsson. Nämnde Molins vann efter fortsatt stabilt MFF spel i 69:e minuten bollen tio meter utanför Blåvitts straffområde och efter att ha tråcklat sig förbi en försvarare smekte han upp bollen i bortre krysset som även denna gång visade sig vara Christensens vänstra. 2-0! Molins som blandat och gett en aning i år tog stort ansvar i kväll och hade stor del i segern.
Resten av matchen kontrollerades av ett tillbakadraget men aggressivt MFF och trots att Ricardinho drog på sig en onödig utvisning i 82:a minuten hade det lite trubbiga IFK Göteborg svårt att skapa något av värde. Ricardinhos utvisning föranledde Rolle att ta ut ena forwarden Daniel Larsson och sätta in Joseph Elanga och hjälten från 2004 gjorde ett resolut intryck.
Slutintrycket är lite förvirrat: Att Malmö FF kommer att utmana om guldet i år är uppenbart. Man kan spela sitt eget spel även på potatisåkrar och alla vågar spela ut i nuläget. Nästan uträknade spelare som Ulrich Vinzents och Wilton Figueiredo spelar på högsta nivå och våra ungdomar levererar varje omgång. Vår målvakt är bra och våra ”stjärnor” Daniel Andersson och Guillermo Molins leder laget.
IFK Göteborg är en annan historia… Stefan Rehn var aldrig en världsklassig playmaker á la Thern, men nog tusan var det en riktig fotbollsspelare. Det han visade med sitt kreativa bollägande spel i DIF 2002 var en uppvisning för inhemska svenska fotbollsspelare. Idag är Stefan Rehn en representant för det mest destruktiva hopplösa tjongande som ett toppaspirerande allsvenskt lag någonsin visat. Vad hände med dina ambitioner Stefan, varför lär du inte ut hur man spelar fotboll i stället för att kasta pärlor för svin?
Tack MFF för att ni visar vägen. Ni klipper vi TFF!
