Fredagsmys: Älska dig för den du är? I helvete eller!

Villkorslös kärlek och varje individs rätt att vara sig själv är vackra tankar. De manifesteras ofta i frasen ”älska mig för den jag är” som kommit att täcka in alla typer av kärleksrelationer. Men hjälp av Djurgårdens fotbollslag och filosofie doktorn Jannis Garefalakis sågar Fredagsmys den tanken.

Har du någonsin använt eller hört någon annan använda frasen ”älska mig för den jag är”? Det har nog de flesta av oss. Frasen sammanfattar ganska bra den syn på kärleken som förefaller vara dominerande. Frasen ”älska mig för den jag är” och de närbesläktade ”älska mig som jag är”, ”ta mig för den jag är” och ”ta mig som jag är” återfinns i poem och sångtexter av allt från Ainbusk via Nordman till Janne Bark. De fyra fraserna har på Google tillsammans 2’382’600 träffar från sångtexter och bloggar och allt vad det är. Detta verkar vara Sveriges syn på kärlek.

Tanken är vacker. Den villkorslösa kärleken och en individs självklara rätt till sin egen person är givetvis alltid tankar som lockar i våra humanistiska dagar. Utan att förta dessa tankars giltighet och korrekthet kan man ändå fråga sig om ”ta mig för den jag är” är den bästa approachen i kärlekssammanhang. För docenten och filosofie doktorn Jannis Garefalakis är svaret självklart. Han berättade under en föreläsning i ett helt annat ämne att hans konsekventa svar på begäran att ”älska någon som den är” alltid var det korta, koncisa och otvetydiga:
– I helvete eller!

De båda alternativen gör sig påminda i snart sagt varenda typ av kärleksrelation vi bygger upp under våra liv. Flickvänner och pojkvänner vill bli älskade av oss för dem de är. Kompisar vill det, syskon kanske vill det och frågan är om inte fotbollsklubbar också vill det.

Djurgården vill ha vårt stöd. De vill ha vår villkorslösa kärlek, och det tycker jag att de ska få. Men, om frågan handlar om att älska Djurgården som det är börjar jag bli klart mer tveksam. Är det verkligen så vi älskar Djurgården? Djurgården av idag är en osäker, svajig, kritiserad och av inre konflikter plågad förening med säsongsmålsättning att förhoppningsvis kunna knipa en tiondeplats.

Är det det vi älskar?

Eller älskar vi minnet av svunna tider då unga nyförvärv dominerade och Djurgården inte bara vann matcher och pokaler utan dessutom underhöll med sitt spel och sina profiler samtidigt som man var en förebild för andra klubbar såväl sportsligt som ekonomiskt. Längtar vi tillbaka? Är det tanken och förhoppningen om att någon gång kanske nå dit igen som är anledningen till vår kärlek. Nysatsningar görs hela tiden i Djurgården. Målet är att åter bli en storklubb. Det har hittills inte gått, men uppdraget är klart möjligt att utföra. Tycker vi, hoppas vi, vill vi. Är det därför vi älskar Djurgården?

Kanske älskar vi inte Djurgården för vad det är, utan för vad det skulle kunna vara, vad det kan bli. Naturligtvis ska vi ge Djurgården villkorslöst stöd och hålla ihop vår grupp, men krav och förhoppningar leder till utveckling, emedan, som Jannis Garefalakis säger;
– Den dag vi kommer överens om att älska varandra så som vi är, det är också den dag vi bestämmer oss för att gemensamt stagnera.

Och det, tror jag, gäller såväl flickvänner, pojkvänner, kompisar och fotbollsklubbar som medmänniskor i största allmänhet. 

Veckans kabarétips:
Låtar om att gemensamt stagnera.
http://www.youtube.com/watch?v=k3Ij_UapnwE

Sebastian Björk2010-05-07 07:00:00
Author

Fler artiklar om Djurgården