BP-Bloggen: Ändå rätt nöjd
Kanske är nöjd att ta i efter att ha förlorat med 4-1. Men när jag tänker tillbaka på kvällen så mår jag ändå rätt bra.
Som matchen artade sig så placerades den tämligen snabbt in i de bakre regionerna av minneskortet i hjärnan. I bilen på väg hem glömdes mer och mer bort. När kudden sedan mötte huvudet så var matchen glömd, men minnena från resan kvarstod.
Egentligen borde jag börja med lite skryt. Lite lagom stolt när man tänker efter och inte ger sig ut på Essingeleden klockan fyra en vardag. Vi hade missat matchen utan min lilla "snilleblixt". Gled lätt in över Västerbron, genom Hornstull och plötsligt var Liljeholmen passerad och E4an bredde ut sig.
I bilen var vi fyra från Stockholm. Jag, Pita, bakom ratten med Oskar "Lev Yashin som shotgun och i Baksätet hade vi Johannes "IFBP" och hans polare Jakob. Redan i första kurvan upptäcktes gemensamma nämnare och samtalet var igång om allt ifrån BPs startelva till hur man sköter barn på en förskola. Lite lagom seriöst och lagom avslappnat.
Mina egna nerver sitter utanpå när det är dags för matchdag. Inte mycket mat går ner i magen och allmänt nervdaller skakar min kropp.
Men det är värt det. När man susar in i Åtvidaberg, efter ett kort stopp i Linköping för att plocka upp Jocke, tio minuter innan matchen vet man att det är dags. Resan har varit värd oavsett hur resultatet blir. Vi hoppar ur bilen och tar promenaden som krävs för att ta sig fram till Kopparvallen. Lite lagom lummigt med bäckar och gröna buskar. Oskar går igång på de, enligt honom, oerhört vackra husen.
Med Succébrillorna på och ett allmänt match rus viker vi in mot biljettkassan utanför arenan. I tron om att vi fem i vår bil skulle vara ensamma Brommapojkar på läktaren. Men inte då. Där dyker de upp. Tillsammans är vi 15 pers som ställer oss på Sektion I och drar igång B-r-o-m-m-a och bara njuter av att vara en riktig bortaklack.
Vi ger inte upp heller. Vi sjunger genom matchen, trots det konstanta underläget. Vi försöker peppa spelarna så gott vi kan. Att matchen artade sig som den gjorde spelar inte någon roll. Nu dagen efter är jag så nöjd med hur resan var.
Det skulle jag inte sagt om du frågade mig direkt på slutsignalen. De spelare som befann sig på vår planhalva kom fram och tackade för sången. JG bad om ursäkt med hela kroppen och själv fällde jag en liten tår bakom Succébrillorna. Det sved i själen att återigen se sitt lag tappa in fyra mål.
Jag blev en riktigt dryg stockholmare på vägen till bilen. Svor högt över "hur ett skitlag från bygden ska kunna göra såhär" och vara bara förbannad på allt och alla. Mina passagerare var lite oroliga över hur jag skulle agera bakom ratten, men bara vi kom ut ur samhället Åtvidaberg samlade jag mig och fokuserade på körningen.
Ett tips: Efter en svidande förlust, kör bil i tre timmar i sträck.
På vägen hem sitter vi alla en stund och begrundar det som hänt. För oss själva, i egna tankar. Snart har vi lagt det bakom oss och börja glida in på andra ämnen. Samtalen avbryts endast av mina reflexmässiga utbrott över minnesbilder från matchen.
Så kan det vara som supporter. Resan var ändå värd. Om någon dag kommer spelarna vara glada över att vi var där för dem.
Det var inte sista gången jag lånade min polares bil och stack iväg. Gefle borta någon? Örebro?
